Det saknas riktigt bra låtar
BACKYARD BABIESPeople like people like people like us(RCA/SonyBMG)PP
"Cockblocker blues" är, som det låter, bluesigare. Och om du frågar mig är det klockrent 70-tal. Som en gammeldags blandning av Nazareth och, yes, Sweet. Inte illa alls. Om inte annat får sig nostalginerven en härlig kyss.
Men sedan blir det mer problematiskt. Låt efter låt rullar fram på en räls snyggt utlagd av producenten Nicke Andersson från Hellacopters. Som sagt, snyggt efter konstens alla regler, men trots fräcka hookar och stygga gitarriff är det uppenbart att något fundamentalt saknas. Nämligen bra låtar. Häften av de tolv spåren kan jag utan vidare avfärda som stentrista standards som varken fäster i magen eller i huvudet. Något som givetvis får helhetsintrycket att kantra.
Så, alla Backyard Babiesälskare, resten då? Visst, det river fint i skinnet om "We go a long way back" och den delvis akustiska "Roads" med Nicke Andersson på gitarr sitter riktigt skönt. Kanske är just den skivans största stund.
Eller också är det gedigna förstasingeln "The mess age (how could I be so wrong)" med påtagliga ZZ Top-vibbar som förtjänar att kallas bäst. Även Nicke Anderssons fräcka "You cannot win" förtjänar ett omnämnande. Men tyvärr måste jag konstatera att resten kan jag lika gärna vara utan.
Hur kan det då gå så fel? Bandet känns hur tajt som helst, Nicke Borg sjunger kanske bättre än någonsin och Nicke Andersson är ju gubevars smått geniförklarad. Förklaringen är enkel. Det räcker inte med magkänsla och pang på. Ja, det räcker ett tag, men om låtmaterialet inte riktigt håller måttet finns det lätt ett dussin band som kan matcha Backyard Babies. Som sagt, rälsen ligger utlagd, men ibland kan det vara nyttigt med en tågurspårning. Eller i vart fall ett lok som orkar dra alla vagnarna. Nästa gång, kanske.
Så jobbar vi med nyheter