Det olycksaliga svenska kriget mot ryssarna
Träffning eller skärmytsling? Graden av stridshandlingar i 1809 års krig, var och när de avslutades, i Västerbotten eller Norrbotten? Det har blivit ett återkommande samtalsämne och föremål för olika utläggningar bland dem som forskar i krigsvetenskap.
Uno Westerlund, med rötterna i Manjärv, nuddar i sin bok vid de krigiska handlingarna 1808-1809
Foto:
"Skärmytslingen" vid Pitsund
Det var vid byn Ratan i Västerbotten som de sista krighändelserna utspelade sig, när den ryska armén härjade som värst på svenskt territorium och de svenska stridskrafterna var på defensiven, har också envist hävdats. Något som inte minst framskymtar i romanen "Affairen vid Ratan", där författaren Björn Holm målar upp en både spännande och intressant händelse med en historia som sägs vara väl förankrad.
Träffningen vid Ratan ägde rum den 20 augusti 1809 och anges i officiella sammanhang som det senaste fältslaget som avgjorts i Sverige. Något som resulterade i att den 23 augusti retirerade ryssarna norrut, plundrade Piteå, förföljda av två svenska trupper.
Så kommer tidigare Piteåadvokaten Per Tingbrand, numera bosatt i Dalarö, med sin bok Forna konflikter inom Nordkalotten, utgivna av Johan Nordlander-sällskapet, som handlar om strövtåg, gränsfejder och krig till och med 1809
- Varför envisas de flesta med att det var i Ratan de sista krigshandlingarna under 1808-1809 års krig ägde rum på svensk mark, när "Affairen vid Pitsund" var den sista striden, anför Per Tingbrand.
En "supporter" har Tingbrand i Uno Westerlund, Uppsala och med rötterna i Manjärv. I sin bok En svensk historia från periferin ser han det bland annat som motiverat att lyfta fram "den sista skärmytslingen" i Pitsundet den 25 och 26 augusti 1809.
Grundlig redogörelse
Nyligen firades "skärmytslingen" vid Pitsund, i närvaro av det svenska kungahuset.
Om "det var här det skedde, just här" det slutliga avgörandet kan säkerligen experter sinsemellan tvista om utifrån tyngden av krigisk framstöt. Faktum är dock att de olika författarna, som tagit itu med att söka spegla de sista striderna på svensk mark för 200 år sedan, gjort det påtagligt. Samtidigt som de även på ett intressant sätt levandegjort de dramatiska händelserna. Utifrån de olika författarnas syn får väl varje läsare döma var slaget slutade.
Per Tingbrand har valt att vara mycket grundlig i sin bevisföring och får väl, med sin advokatskicklighet, sägas bli svår att överbevisa. Här finns bakgrunden som inte bara utgår från de ryska truppernas intåg i svenska Finland och det sorgespel vilket sedan utspelades. Han börjar med att öppna upp med ett antal historiska utblickar. Kolonisationen i norr, fortsätter vidare med handelsfärder och härnadståg under vikingatid och medeltid, passerar krigiska strövtåg under 1500-talet och fortsätter in i det nordiska kriget i början av 1700-talet för att slutligen hamna, som final i boken, i det finska kriget längs Bottenvikens kuster i början av 1800-talet och till platsen där det slutade, Pitsundet. Där Sverige var illa ute med en döende armé.Ett krig som för övrigt slutade med att kung Gustav IV Adolf avsattes, förvisades ut ur landet som överste Gustafsson och sedan ersattes med Bernadottedynastin.
I sammanhanget erinrar jag mig slaget vid Villmanstrand år 1741, då svenskarna uppmanades att inte göra verksamt motstånd. Men den avlägsne släktingen, fältpredikanten, gjorde dock motstånd för att värja sig för fångenskap och blev vad som nedtecknats "av ryssarna jämmerligen massakrerad och dödad". En dramatisk händelse för släkten, men även i den svenska historien.
Så jobbar vi med nyheter