Det kyler på - knäpp era koftor!
Ted Ström har övertalats att återförena sitt Norrbottens Järn till Piteå dansar och ler, festivalen som i alla fall alltid har tur med vädret. Här vankas det reunion i strålande kvällssol. Det är klart man ställer upp.
Men inte ens ett klassiskt proggband undkommer Murphys lag. Det drippas och det droppas både nu och då. Tror fanken att Ted Ström sjunger om hårda tider.
Den här krönikan skulle egentligen handla om våta, millimeterstora festivalsabbare.
Den skulle handla om hur vi på redaktionen, som vore vi självaste Jan Wimander, i en veckas tid tvångsneurotiskt surfat in på diverse vädertjänster. "Det blir regn! Nej, det blir sol. Halvmulet, västlig vind? Äsch, nu blir det regn igen..."
Helgens småspik skulle sättas i perspektiv genom en anekdot om gången då jag och vännerna fullständigt körde fast i leran på någon festival utanför Hamburg eller om när tältet bokstavligt talat flöt iväg på Hultsfred.
Ett par citat från takskyddade artister som i och med ruskvädret får ett ämne till några sekunders otvunget mellansnack skulle säkert också platsa. För är det något som är eftersatt i dagens musik-Sverige så är det konsten att faktiskt säga något.
Lena och Orups variant om fotbollstjärnor och deras bollar räknas inte, eftersom det turnerat runt ordagrannt i snart sagt varenda stad med en krog eller en stadsfest.
Musik med något att säga fungerar alltid. Så att Norrbottens Järn, om än med annat namn, är tillbaka och glöder - det gläder.
"Det kyler på - knäpp era koftor", sjunger Ted Ström och syftar inte på regnet.
I dag sammanställs helgens brottstatistik men att det varit en stökig upplaga kan redan slås fast. Varenda liten siffra i polisens tabeller är en femfaldig jävla tragedi. För offer, för närstående, för förövare, för festivalen, för samhället.
Fredsmärket runt min hals bär jag i sömnen och i duschen, i regn och sol, i vått och torrt. Pacifist - javisst! Men när min mobiltelefon ringer och det visar sig vara en grovt misshandlad nöjesredaktör, tillika kär vän och arbetskamrat, går luften fullständigt ur mig. Då vill jag bara lägga ner verksamheten, plocka fram brännbollsträt och ge mig ut på hämndaktion.
Tårarna faller medan jag skriver denna krönika, som naturligtvis inte handlar om något så trivialt som fallande vatten. Det finns saker som kan falla tyngre.
När en människa förfaller till oprovocerat våld har dennes värdighet fallit lågt. Men aldrig utan anledning.
Ibland följer jag med en musicerande vän till diverse anstalter för att spela för fångar. Inte många saker som jag gjort i mitt liv har varit så givande som att skaka hand med livstidsdömda våldsverkare på Kumla och i ögonen se, om inte tårar, så åtminstone tacksamhet, vänlighet och - jo faktiskt - kärlek.
Detta är inte att belöna brottslingar för missgärningar utan något så enkelt som effektiv rehabilitering och kostnadseffektiv kriminalvård. Att musik har en helande kraft vet alla som upplevde någon riktigt bra konsert i helgen. Personligen tycker jag det var gott om sådana.
Jag vet inte om det stämmer att det kyler på. Men om det är så: knäpp era koftor! Eller ge någon du inte känner en varm kram!
Så jobbar vi med nyheter