KRÖNIKAN
Ett avsked. Ett utdraget sådant. Och jag vet absolut inte hur man gör. Ingen av oss vet hur man gör. Vi svenskar är verkligen inte gjorda för avsked för allt ska vara så fantastiskt för alltid och då behöver man inte lära sig att säga farväl. Aldrig springer någon jag vet efter perronger vinkandes med näsdukar. Kanske är det 1930-talet som ropar på mig och inte främmande platser. De gjorde nog så då.
Jag sitter i en liten by och hör långtradarna dåna bort längs vägen och elledningarna låter om man går under dem. En konstig plats och det är nästan som om det är här allt tar slut, hösten 2008 som kom alldeles för tidigt. Häromdagen gick Lennart Svahn bort och egentligen spelar det väl ingen riktig roll för vardagen här i permafrosten som givetvis är gravt överdriven men man ska respektera de döda, känner jag. Bara för att de nu vet mer än vi levande. Kanske slipper de vintern.
Jag har heller inga sista ord och jag vet att på en liten stund, när vi är klara med de här utmätta orden, kommer allt att vara annorlunda för mig men exakt likadant för er. Kanske är det det som skrämmer mest. Kommer någon att minnas mig? Att ge upp det här utrymmet är precis, exakt som att dö (om ni inte ringer mig, då kommer jag givetvis att leva och svara). Då går det upp för mig. Det är som jag skrev när det här året var nytt och tyst, när han drog mig med upp för kullarna för att plötsligt se allt så klart. Fast det var en absolut början, med blöta fötter, så är det precis samma sak som nu.
För sekundvisaren eller punkten förkunnar inte slutet, kaoset. Allt bara fortsätter. Jag går ut utan jacka och får hicka av kylan mot mitt bröst. Stjärnorna lyser men är för stunden ingenting att förhålla sig till. De är bara vackra utsmyckningar att försöka se mönster i. Norrskenet spelar sin ännu korta melodi och hur jag än försöker ser jag inte min framtid när jag tittar upp. Det gör ingenting. Inte heller bryr jag mig om stjärnorna kanske minner om någonting gammalt, något som varit. När jag tänker på det är det här allting börjar.
Fast här slutar det givetvis också. Där en ytterst liten grusväg möter en något större asfalterad väg slutar allt för en kort sekund innan allt fortsätter. Nästan som vanligt. Allt som hörs är el som flyger genom ledningarna.
Farväl,
kamrater!