- Jag stod och borstade tänderna när det ringde. Jag var hellugn, men Maria blev skärrad. En taxi hämtade oss och min storebror Krister följde också med. I Umeå väntade ett mindre propellerplan, berättar han osentimentalt.
Jobbigt uppvaknande
I mörker och snöstorm färdades de genom natten. Inte mycket blev sagt. Och väl i Huddinge gick allt snabbt.- Det var först när jag skulle rullas in på operation som känslorna vällde fram. Det var ett jobbigt avsked, vi visste ju inte om vi skulle ses igen.
Men operationen, som tog 8,5 timme, gick bra. Det var efteråt som det blev riktigt jobbigt och då framför allt psykiskt.
- Det var slangar överallt och jag pumpades full med morfin och andra mediciner. Medicineringen gjorde att jag inte kunde sova och jag drabbades av någon slags psykos under ett par dagar. Jag såg fruktansvärda syner och hade vanföreställningar, men jag fick prata igenom upplevelserna och kom så småningom till sans.
Fysiskt tufft
Då började det fysiskt tuffa. Sjukgymnasten tvingade upp Stefan ur sängen och snart fick han sätta sig på testcykeln.- Jag hade förlorat en massa muskelmassa och benen bar mig knappt, men det gick lättare och lättare. Efter en vecka kom som väntat kroppens försök att stöta bort den nya levern, men det stannade vi feber under ett dygn. Jag började längta hem och efter två veckor fick jag lämna sjukhuset i Huddinge.
För trots att Stefan Karlsten är mycket nöjd med vården där, så är många minnen mörka. Runt omkring sig hade han människor, en del små barn, i samma svåra situation och alla kom inte tillbaka efter operationen.
Tog tid att landa
Han mellanlandade på sjukhuset i Piteå, där han hamnade i karantän. Prov för att kolla att Stefan inte drabbats av sjukhussjukan skulle analyseras och när han äntligen skulle få fara hem lagom till en helg sa överläkaren nej.- Läkaren tyckte att jag var för uppspeedad på grund av morfinet och menade att jag inte verkade förstå att jag genomgått en svår operation. Det var en besvikelse, men läkaren hade rätt och jag fick ro att landa i mig själv.
- Men jag hann hem till min dotters fyraårsdag och julen firade vi hemma i lugn och ro. På grund av att immunförsvaret är nedsatt har jag varit ganska isolerad, men nu börjar livet långsamt återgå till det normala.
Många mediciner
Stefan måste lämna blod en gång i veckan och tränar regelbundet hos en sjukgymnast för att återfå muskelmassa och kraft. Ett mödosamt arbete.- Jag har varit rätt vältränad, men när jag kom till sjukgymnasten i Hortlax skrattade jag åt mig själv. Att göra armhävningar var nästan omöjligt och sit-ups gick inte alls. Men även om allt kommer att ta tid räknar jag med att komma tillbaka till jobbet och börja spela innebandy igen.
Medicinen kommer han dock inte undan. Det är grabbnävar med tabletter, bland annat för att förhindra avstötning. Skakningar och vissa magproblem hör till biverkningarna, men Stefan har också fått en oväntad bonus.
- Ofta stoppar en transplantation bara upp sjukdomen, men för mig har smärtan lättat i benen. Jag uppskattar att det blivit 50 procent bättre, så nu behöver jag mindre värktabletter och sover dessutom bättre på nätterna.
Lovat är lovat
- Jag känner verkligen att jag har fått en andra chans och man gnäller inte längre över småtjafs. Nu törs jag äntligen se framåt och det ger ett lugn i mig.Men så var det ju det där med löftet till hustrun Maria?
- När jag skulle rullas in till operationen sa jag åt Maria att hon skulle få ett nytt kök om jag överlevde. Det har hon inte glömt, men oj oj det blir dyrt. Egentligen borde inte löften i så svaga ögonblick räknas, säger han med spelad förtrytsamhet.<\c>