Den gyllene regeln

Ibland i mina dystraste stunder så har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat vid vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom, en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår tv där hemma, min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med intresse.
Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef med en tillfångatagen FNL-officer. Jag minns hur illa berörd jag blev. Med blodet sprutande ur sitt trasiga huvud, ligger han där och dör. Bilden har sedan dess funnits kvar någonstans i mitt inre och varje gång när jag har konfronteras med någon form av ondska, så tänker jag på den där kvällen 1968.

I den lilla byn där jag bodde kände alla varandra. Att en farbror i grannskapet skulle mörda en oskyldig flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns det problem även då, visst fanns kriminalitet, svek, otrohet, ja till och med mord, men det var alltid på någon annan plats. Inte i min värld, inte i Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax.
Okej, det låter som en Sörgårdsidyll, men det är just så jag minns det här tiden i mitt egna barndomsrike.
Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man gick i lära för att beredas att möta världen. Skulle man åka buss till stan så fanns de här orden inympat i hjärnbarken; "Om du ser någon tant eller farbror och det är fullt i bussen, res dig upp och ge plats".
I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar.

Farföräldrar där nere, morföräldrar där uppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att umgås med de äldre. Det fanns en kärleksfull relation generationerna emellan, och på köpet fick jag goda förebilder.
Som förälder och släktingar gjorde, så gjorde även jag.

Att värna om de svaga i samhället, var något som fanns i tidsandan. Min far var självklart socialdemokrat och han hade goda skäl för sina åskådning.
Under trettiotalets slut så tillhörde han den stora skara som med mössa i hand tiggde och bad om att få jobb, i hans fall vid Storforssågen som märkpojke.
Ränderna gick aldrig ur och när han senare i livet berättade om den här tiden, så var det med ett vemod i rösten.
Sådana erfarenheter formade honom i hans sätt att se på världen, på gott och ont. Livets huvudregel var att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort din medmänniska. Tyvärr har det mesta gått förlorat i dag, i "de snabba klippens tidevarv".
Människor mår inte bra i vår "kontaktlösa värld". De goda förebilderna har blivit förbipassade till glömskans mörker, i dag gäller andra förutsättningar.
Eller hur var det nu, det där som jag en gång, tillsammans med mina kamrater i söndagsskolan i Hortlax församlingshem fick lära mig? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det måste ni också göra för dem."