Hjulström berättar att bemanningen inom äldrevården i allmänhet och demensvården i synnerhet är förbundets viktigaste fråga, en fråga man kämpat med i många år – och hela tiden i motvind.
– Och det blir värre och värre, konstaterar hon. Det har ju skett en allmän nedmontering av den sociala välfärden och de dementa tillhör de allra svagaste rösterna och är den grupp som kanske drabbats hårdast. De har knappt nämnts med ett ord i hela valrörelsen, inte av något parti.
Personalbrist
Stina-Clara Hjulström menar att i stort sett alla tragedier och skandaler i äldrevården, som vi läser om i tidningarna och hör talas om i tv och radio, i grunden handlar om just personalbrist.
– Personalen hinner ju inte, det är den bistra verkligheten, säger hon. De vill, men de hinner inte.
Hjulström säger att hon bara i dag (tisdag) läst om tre fall av vanvård i den svenska äldreomsorgen. Hon påminner också om tidigare skandaler, exempelvis "mannen i skrubben, han som låg på en madrass på golvet utan möjlighet att ta sig ut, de som glömdes bort på toaletten och fick sitta hela natten, de som föll och bröt lårbenshalsen och inte fick vård förrän flera veckor senare" med mera, med mera.
Hade personalen tid att verkligen vårda, skulle detta inte hända, menar Demensförbundet.
"Tragiskt"
Och när det gäller dödsolyckan i Piteå, är Hjulström mäkta upprörd:
– Så fruktansvärt tragiskt och hemskt för de anhöriga, och för personalen också, säger hon och konstaterar att det torde handla om en kombination av personalbrist – åter igen – och bristande säkerhet.
– Det låter ju väldigt konstigt med öppningsbara fönster på andra våningen i ett demensboende, så kan det ju inte få vara.
Hjulström upprepar förbundets krav på grundbemanning i demensvården – minst tre personal på åtta demenssjuka på dagtid; morgon, dag och kväll, samt minst en nattetid, helst två.