Debatten är onykter

Efter att ha följt förra veckans kritik mot polisens
arbetsmetoder i kampen mot rattfylleriet kan jag inte låta bli att fråga mig om ens någon av debattörerna varit riktigt nykter.
Mest berusade måste ju upphovsmännen till själva debatten ha varit, de forskare som mer eller mindre systematiskt rört ihop begreppen i den studie som svenska medier okritiskt försåg med krigsstilsrubriker.
Än en gång påminns vi om att titeln "forskare" inte nödvändigtvis måste garantera sanningen.
Resultatet av just den här studien var alltså att polisen gör sina nykterhetskontroller på fel tid och fel plats. Det kom man fram till genom att köra två statistiska kurvor mot varandra - vilken tid på dygnet flest rattfyllerister rapporteras och vilken tid på dygnet flest utandningsprov görs. Där blev det förstås kortslutning och där skapades debatten.

Men det forskarna och media missade var ju att de slumpmässiga kontroller vi vanliga bilister möter exempelvis en tisdagsförmiddag inte har samma uppgift som de kontroller som görs exempelvis en lördagsnatt. Den strategi som polisen ska jobba efter för att minska rattfylleriet, och som alla berörda instanser godkänt (inklusive MHF och NTF), står på två ben. Det ena ska förhindra att folk sätter sig bakom ratten i berusat tillstånd, det andra ska stoppa och gripa berusade som redan sitter bakom ratten.
Preventivt respektive repressivt arbete, heter det på polisspråk.

När polisen så enligt beslut från högsta ort genomför två miljoner slumpmässiga alkohol-
utandningsprov så handlar det om preventivt arbete. Så mycket uppmärksamhet som möjligt, inte att i första hand ta fast rattfyllerister. Ändå fastnar i snitt två rattfulla per tusen blåsningar.
När man däremot jobbar repressivt med punktinsatser och efter tips från allmänheten så blåser i storleksordningen två av tio förare rött.

Man kan faktiskt jämföra de här två olika metoderna med automatisk hastighetskontroll (fartkameror) och manuell övervakning (mätning med laserinstrument). Den förstnämnda är främst till för att få trafikanterna att sänka farten, den andra är till för att få fast fort-
körare.

Att röra ihop de här två olika arbetsmetoderna som ingår i polisens trafiksäkerhetsstrategi ger förstås ett helt galet resultat. Att media låter sig luras må ju vara hänt men mer förvånande är ju att både MHF och NTF går i fällan. Och värst av allt - inte ens alla poliser tycks riktigt ha fattat innebörden i det egna strategiarbetet.