Piteå Dansgymnasium öppnar föreställningen med psykedeliskt ljud, ett ljus som kastar mäktiga skuggor på väggen och en dans som skulle kunna vittna om den individuella kampen varje människa för.
Mest tack vare sättet att dela upp koreografin mellan de olika dansarna – ofta står en individ ensam medan de andra rör sig unisont – men också med en säkert oavsiktlig detalj.
Det identitetsmässiga, det individuella, blir tydligt i sättet att utföra rörelser på. Trots ett gemensamt steg ser rörelsen hos varje människa så olik ut, och man slås av tanken att likt och olikt inte är så avlägset besläktade med varandra.
Förmänniskan Lucy
Efter dansgymnasiet intar de fem dansarna från Arkeolog 8 scenen. På sig har de långa, skira kjolar och i håret har de flätat in långa band. Röda blomblad släpps ner på golvet i en ensam strålkastare, ur högtalarna strömmar någonting urjordiskt, någonting som hör hemma före människans tid. Och det är där föreställningen har sitt avstamp – i Lucy, den mest kända förmänniskan som levde för tre miljoner år sedan.
Med föreställningen vill man undersöka hur Lucy identifierade sig själv – som den hona hon biologisk sett var, som den art hon tillhörde eller som någonting annat? Vad är egentligen kvinnlighet, om det inte finns några strukturer som talar om det för oss?
Med eller utan agenda
Och det syns. Budskapet går fram. Det finns en bakåtsträvan i varje rörelse, i takt till musiken slås flätorna i marken. Prövande utforskas den egna kroppen genom dansen (”Kan jag göra så här?”) och det blir en kamp mellan vem man är och vad man kan vara.
Trots detta kan jag inte låta bli att fråga mig själv om jag hade sett allt detta om jag inte läst på om föreställningen innan. Mest troligt inte, som konstform är dansen väldigt abstrakt. Du kan se på den med en agenda som i mitt fall och de röda blombladen blir till mensblod som symbolik för en femininitet att lämna spår i, eller så kan du komma dit tabula rasa och se någonting helt annat.
Kanske bara förundras över vad en kropp kan åstadkomma till musik.