På uppdrag av Jon Jonsson hade smeden Anders Jonsson en höstdag 1814 skjutit ihjäl Jon Jonssons fader.
Av de gamla handlingarna framgår att det inte rådde den bästa sämja mellan far och son. En osämja som även blev allmänt känd i byn och dess omgivningar. Upprinnelsen till osämjan var en arvstvist mellan fadern och sonen beträffande ett nybruk.
Osämjan tog sig uttryck i en så pass allvarlig träta att kyrkorådet grep in och i protokoll lät antecknade: ”Fader och son varnades av kyrkorådet den 24/9 1814 för oenighet”.
Vid något tillfälle lär sonen även offentligt ha yttrat att faderns levnad inte skulle bli så lång. Bland annat med orden ”Jag hade lust att ha ihjäl kalln”.
Jon Jonsson Dahlberg smidde en längre tid planer på att röja fadern ur vägen. Men han ville inte göra det ensam. Han tog först kontakt med en bonde Johan Johansson i Alter och invigde honom i planerna och med frågan om han inte kunde ställa upp och hjälpa till att röja fadern ur vägen. Betalningen skulle ske i form av spannmål. Johan Johansson ville dock inte vara med om ett sådant uppdrag. Jon Jonsson Dahlberg vände sig då till smeden Anders Jonsson, tidigare anställd vid sågen i Borgfors, och lovade honom 50 riksdaler Banco om han antingen klubbade ihjäl eller sköt fadern.
Anders Jonsson åtog sig uppdraget. Han var i behov av pengar. Vid i flera tillfällen försöket Anders Jonsson hitta rätt tillfälle att avrätta Jon Jonsson den äldre. En hel sommar gick utan att uppdraget fullföljdes. Men så en kväll i oktober 1815 yppade sig tillfället. Då sköt Anders Jonsson bonden Jon Jonsson den äldre på stallbacken med två skott i huvudet, vilka tillfogade honom så svåra skador att han avled.
Ganska snart blev Jon Jonsson Dahlberg misstänkt för att vara inblandad . Han, såväl som smeden Jonsson greps och sedan började bevisen radas upp. Förhören resulterade att bägge åtalades för mord.
Sedan följde en uppmärksammad rättegång, där de två slutligen dömdes skyldiga till mordet . Målet gick dock vidare från häradsrätten till Svea hovrätt, som fällde utslaget: dödsstraff.
Jon Jonsson Dahlberg sökte nåd från dödsstraffet, utan resultat. Smeden Anders Jonsson accepterade utslaget.
Den 9 augusti 1816 fördes, enligt kronofogden J. W Ottonius, både Jon Jonsson Dahlberg och Anders Jonsson från länshäktet i Piteå till avrättningsplatsen i Kopparnäs.
I Piteå landsförsamlings kyrkböcker står det så här: Bonden Jon Jonsson, 36 år och Inhysesman Anders Jonsson, 33 år som bägge, för mord å den förstnämndes fader, mistade högra handen, halshöggos och steglades. Bägge voro gifta.
Stora skaror människor hade sökt sig till Stegelbacken för att bevittna det offentliga ”skådespelet”. Karlar från byarna runt Kopparnäs hade utkommenderats att bilda ”spetsgård”, det vill säga att med spjut eller vapen i handen hindra de dömda att fly.
Skarprättare Norén, hemmahörande i Västerbotten, högg först högra handen och sedan huvudet av de dömda. Kroppsdelarna fästes vid en påle. Den styckade kroppen lades på ett kärrhjul, där de sedan en tid skull ligga ”till skräck och androm till varnagel”, för de som passerade den intilliggande vägen mellan Kopparnäs och Öjebyn.
I Piteå landsförsamlings husförhörslängd är antecknat: ”Halshuggen och steglad efter högra handens avhuggande enligt Konungens Högsta Domstolsutslag utslag”.
De två avrättade fick inte heller begravas i vigd jord, det vill säga på kyrkogården.
Jon Jonsson Dahlberg var gift med Greta Persdotter och fick med henne en son i juni 1814. Sonen dog efter 15 veckor.
Anders Jonsson och hans maka Anna Greta Olofsdotter fick 1810 dotter Catharina, 1813 sonen Anders och samma år som han avrättades, år 1816, sonen Olof som avled efter tre dagar.
Johan Jonsson Dahlberg lär innan avrättningen inför de församlade ha läst vers 12 från gamla psalmbokens 406:e psalm ”Döden gör mig icke häpen, Ändock han är faselig, Ty han är av Christo dräpen, Och kan icke skada mig, Domen fruktar jag ej stor, Fast jag haver illa gjort, Ty den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer”.
År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid. Fram till början av 1800-talet var döden en relativt vanlig bestraffning för grövre brott.
En lag från början av 1730-talet stadgade dödsstraff för 68 olika gärningar. Åtskilliga personer har sedan under århundradena avrättats i vårt land, de flesta genom halshuggning.
Enligt Statistiska centralbyrån avrättades i Sverige åren 1761-1910 1087 personer. Under den tidsperioden avrättades sju personer i Norrbotten.