I den perfekta av världar förlorar inget barn någon förälder. Men när det händer finns olika nätverk som fångar upp. Ett av dem är sorgegruppen ”Prat om döden och livet”. Här delar ledarna Ewa Nilsson, Peter Werner och Eva Werner med sig av sina erfarenheter från att jobba med barn som mött döden på nära håll. "När man som vuxen försöker tolka signaler kan man tro att barnet inte sörjer, men det gör det på sitt sätt. Barn kliver i och ur sorg med snabba kast. Gråten och skrattet ligger nära varandra", säger Ewa Nilsson.
Svenska kyrkan har under en längre tid erbjudit sorgegrupper för människor som varit med om att någon närstående dött.
– Vi började prata om det i arbetslaget och kände att det fanns ytterligare ett behov att fylla. Även barn som förlorat ett syskon eller en förälder borde ha möjlighet att bearbeta känslorna tillsammans med andra, säger Peter Werner, församlingspedagog i Piteå församling.
Nu är tredje gruppen sedan starten 2010 igång.
”Prat om döden och livet – för dig som har förlorat syskon eller förälder” vänder sig till barn mellan 7 och 12 år och bland annat samarbetar kyrkan med kuratorer runt om på skolorna som får kännedom om barn som drabbas.
Göra resan en gång till
– I grunden jobbar vi på liknande sätt som i sorgegrupper för vuxna. Det handlar om att ge redskap för att kunna bearbeta sorgen. Vi försöker vara goda lyssnare och vi vågar stå kvar och höra vad barnen verkligen säger. De får inte svar på alla sina frågor av oss, men de får prata om sina känslor och lyssna på andras erfarenheter, säger diakonen Ewa Nilsson.
– Träffarna följer alltid samma mönster, men har olika teman. Vi jobbar efter en kronologi där vi börjar med eventuell sjukdomstid och begravning. Den sista träffen handlar om dåtid, nutid och framtid, där vi försöker lyfta blicken. Tanken är att barnen ska få göra hela resan inom sig en gång till, säger Eva Werner, församlingspedagog.
Dödsfall i skolan
De tre kollegorna har alla erfarenhet av att jobba med barn och sorg på olika sätt. Peter Werner har varit delaktig i alla sorgegrupper för barn i Piteå och har också fungerat som kyrkans stöd på olika skolor när det har skett dödsfall där.
I årskurs fem jobbar man med temat död och sorg, något som Ewa Nilsson är delaktig i. Eva Werner har tidigare bland annat mött sexåringar i samtal om existentiella frågor.
– Vi har jobbat tillsammans och är trygga med varandra, vilket är en förutsättning i sammanhanget. Ofta är det en av oss som leder samtalet medan de andra ser vad som händer i rummet och fångar upp de reaktionerna. Det är fullt fokus på barnen hela tiden, säger Peter Werner.
Tro att barn inte sörjer
– När man som vuxen försöker tolka signaler kan man tro att barnet inte sörjer, men det gör det på sitt sätt. Barn kliver i och ur sorg med snabba kast. Gråten och skrattet ligger nära varandra, säger Ewa Nilsson.
Under deras träffar orkar de yngsta inte hålla fokus så länge, därför både fikar och leker de på sina träffar.
– Att leka kan också vara bearbetning, som att sorgen får komma ut i rörelserna. Vi lägger även in praktiska moment, det kan vara att måla vädret på begravningsdagen, både det utomhus och det inom oss, säger Ewa Nilsson.
Det kan också vara då som berättandet kommer, när man sitter och tecknar.
Inte säga ”somnat in”
Peter Werner säger att barn generellt är mer raka och ärliga i sina frågor och kommentarer till varandra.
– Vuxna tassar mer omkring ämnet och vill inte störa. Rädslan hos vuxna att möta barn i sorg handlar nog om att man inte vill göra det värre. När man pratar med barn om de här sakerna är det viktigt att vara konkret. Säger man att någon har ”somnat in” eller ”gått bort” kan barnet bli rädd för att somna om kvällen – eller fundera på om den som gått bort snart kommer tillbaka. Samma sak om man säger att någon var sjuk innan han eller hon dog – då kan barnet undra om det också kommer att dö nästa gång det har magsjuka, säger Ewa Nilsson.
– Det blir inte bra när man pratar i bilder med barnen, det bästa är att vara så tydlig som möjligt. Men inget dödsfall eller upplevelse av ett dödsfall är likadant. Situationen för varje barn är unikt och som pedagog lär man sig väldigt mycket under tiden, säger Peter Werner.
Barn skyddar föräldrar
När en förälder dör innebär det ofta ett hot mot existensen.
Hemmet skakas om och det är ofta svårt för barnet att ha överblick över vad som händer.
Hur blir det praktiskt?
Måste vi flytta?
– En del barn håller också sorgen inom sig för att inte göra den kvarvarande föräldern än mer ledsen. Barn skyddar sina vuxna. Därför kan en sorgegrupp vara väldigt givande. Att få möjlighet att prata med utomstående som man inte riskerar att göra ledsna på samma sätt med sina tankar och känslor och att höra andra barn som har liknande erfarenheter prata, säger Ewa Nilsson.
– Vi ser att man kan hitta egna ord om sin sorg genom att lyssna till andras berättelser, säger Eva Werner.
Får själva stöd
Att jobba med barn som mött döden på nära håll är en viktig uppgift.
– Man gör det med stor ödmjukhet och respekt, någonstans känns det fint att få följa med barnen en liten bit på vägen i sorgeprocessen, säger Ewa Nilsson.
– Under de två timmar långa träffarna är man totalt närvarande och har tentaklerna ute hela tiden. Efteråt är man helt slut och även om man till viss del lämnar det man själv känner utanför är det svårt. Jag är känslig som person och påverkas väldigt mycket av barn och unga som mår dåligt. Det är inte en lätt uppgift men vi får själva stöd och handledning, säger Peter Werner.
– Men våra träffar är inte så stillsamma och lugna som det kanske låter, vi har jättemycket roligt ihop också och efteråt är man alldeles uppfylld. Grunden ligger i att vi alla tar barns sorg på allvar, säger Ewa Nilsson.