Låt oss prata om de små sakerna. Jag vet att det kanske finns en mening med livet och att jag kanske borde försöka ta reda på vad den är, att det finns globala uppvärmningar att oroa sig för och möjligt utomjordligt liv att fundera över, men jag vill prata om de mindre angelägenheterna nu.
Jag vill prata om den gången jag körde moped på Timmerleden och såg en bil stå parkerad på gräsmattan i bortre änden av Södra hamn, och hur två män i neongröna overaller med reflexer på satt bredvid varandra på tågrälsen. Och jag tänkte att om ett tåg skulle komma skulle de nog dö, men de verkade allt för inbegripna i sitt samtal för att 1) märka det och 2) bry sig.
Jag tänkte att någon gång ville jag också prata om någonting så intressant att ett tåg i flera kilometer i timmen inte spelar någon roll.
Jag vill prata om när man vaknar och är helt utvilad, alltså man kanske inte är det egentligen men det känns så just då i alla fall, och så har man sovit med persiennerna nere och när man slår upp ögonen är det ränder av skugga på lakanen. Och så far man och klipper sig, och sedan är topparna alldeles sådär mjuka och man vill bara dra fingrarna genom tusentals hårstrån om och om igen.
Jag vill prata om att vända blad i en bok, och bara höra hur det prasslar (ibland vänder jag samma blad flera gånger bara för att få höra prasslet).
Om att åka bil och fråga ”vart är vi på väg?” och få svaret ”jag vet inte”.
Om att vara i mataffären och hitta den alldeles alldeles perfekta avokadon, fast det vet man ju inte riktigt om förrän man kommer hem och sådant är spännande på ett väldigt ospännande sätt.
Jag vill prata om när man hör ett ord i en mun eller i en låt, och samtidigt läser det i en bok och man tänker att shit, det var meningen att jag skulle läsa och höra det här ordet just nu, just här. Ordet må kanske vara ”kroppsbehåring” eller någonting annat svårplacerat, men det gör inte så mycket.
Jag vill prata om sådant som faktiskt behövs prata om, hur litet det än tycks vara. För mitt bland utomjordingar och livets meningar finns vakuumfyllda hålrum, ungefär som när natt blir dag i en skräckfilm och man äntligen kan slappna av en stund och kanske våga hålla i något ohållbart innan man återigen måste släppa det för att inte behöva städa upp porslinsskärvor efteråt.
Men ingen pratar om vakuumet (trots att det är det som gör livet vackert) för det glöms bort i allt det väsentliga. Låt oss prata om de små sakerna.