De kaxiga dalmasarna spelade för vampyrerna
Konsert: Mando DiaoPlats: Stora scenenLängd: En dryg timmePublik: Betydligt mindre än The Arks, men minst lika entusiastisk.E RETROROCK
Men så kommer plötsligt räddningen, en chockvåg med epicentrum på Stora scen fyller minsta cell med ny, dansant energi. Det är den berömda Mando Diao-kanonaden, den orgasmliknande fjärde dimension som aldrig kommer kunna pressas in i en tolvcentimetrig plastbit.
Placera Borlänges kaxigaste retro-"britter" på en scen och de förvandlas till ett kärnkraftverk som exploderar i ett moln av energi, kväll efter kväll efter kväll efter...
Konsertens enda vilopunkt är egentligen "Ochrasy" där Björn Dixgård imponerar stort med säker, själsdjup röst. Sen exploderar det igen!
Jag skiter högaktningsfullt i att låtskrivar- och sångarparet Noren/Dixgård (eller om det ska det vara Dixgård/Noren) verkar ha sovit sig igenom ett helt liv av musikalisk utveckling och bara uppdaterat The Kinks, som vassa tungor gör gällande. Låtar som "Long before rock ’n’ roll" och "God knows" är vässade, väldigt välljudande och väl värda valutan.
Samtidigt känns Mando inte i närheten av så hippa som för bara ett par år sedan. Det blir kul att höra kommande och utlovat nyskapande "Never seen the light of day", om den nu någonsin släpps.
Lika snabbt som Gustaf Noren spelar av en sträng levereras en ny Gibson ES-335 i exakt samma kulör. Och när C-J (Carl-Johan Fogelklou) är missnöjd med ljudet, får tuppjuck och sparkar mot högtalarkabinettet byts självklart hela basriggen ut. Mando Diao tar fortfarande sig själva på blodigaste allvar. Kanske det är därför de var det enda svenska bandet som fick spela på Live Earth.
Så jobbar vi med nyheter