Julia Karam kom på idén med en kransbindningskväll. "Det är skönt att prata med de som vet exakt hur sorgen känns", säger hon.
Att påstå att man förstår hur någon som förlorat ett barn känner kan upplevas som ett hån. Det är nämligen omöjligt, anser kvinnorna som samlats på Pensionatet för att binda vackra kransar och för att prata om hur de bearbetar sin egen sorg.
Julia Karam förlorade sin nyfödda dotter Ester i april, när hon var fyra dagar. Hon är därför den som är i en tidig fas av sitt sorgearbete. Hon har svårt att orka ta sig igenom dagarna.
– För mig känns varje dag som ett år. Jag förstår inte hur jag ska orka ett helt liv. Det gör ofta så ont och jag är på gränsen hela tiden, säger hon.
Camilla Augustsson nickar förstående. Hon lever med sorgen efter Maja som dog av en mycket ovanlig sjukdom när hon var drygt två månader gammal. Det är nu sex år sedan.
– Jag kan verkligen känna var du är nu. För mig blir sorgen aldrig mindre men man lär sig hantera den, säger hon.
Sex kvinnor samlades för att binda kransar som ska placeras på barnens gravar.
Camilla Augustsson och hennes man var på sjukhuset i två månader med Maja och när de fick veta att hon inte skulle överleva, valde de att ta hem henne de sista två veckorna.
– Innan hon föddes hade vi inrett ett barnrum till henne. Där ville jag vara även efter att hon gått bort. Jag ville inte göra om det.
– Och jag ville ta bort allting. Så olika det är, säger Julia Karam.
Carola Linds dotter Lovisa var 19 år när hon avled i plötsligt hjärtstopp. Det hände för två år sedan och hon berättar att det tog ett år innan hon plockade ur dotterns garderob.
Carina Engman, Hanna Dahlbäck och Magdalena Häggbom från Piteå församling hade anordnat evenemanget och tycker att det ledde till fantastiska samtal.
– Det var så tufft med kläderna. Det som också är jobbigt är att alla tror att hon tog bort sig, säger hon.
När Julia Karams dotter avled förhindrade pandemin en begravning där alla kunde vara med, därför var bara släkten närvarande.
– I maj hade vi istället ett minneskalas för kompisar och andra som ville komma. Jag själv orkade inte göra någonting, men vi hade partytält ute på gården, vimplar, fika och ett bord i mitten där vi lagt alla Esters saker. Det var fint.
Sedan Camilla och hennes man förlorade Maja har de fått två barn som nu är tre och fyra år.
Vackra kransar skapades under kvällen på Pensionatet.
– Vi har kalas på Majas födelsedag, eller gör något annat kul. Nu senast åt vi tårta vid graven, säger hon och inflikar att Maja alltid är en del av familjen och barnen vet att de har en syster som är en ängel. Vi pratar om henne men inte längre om sorgen, säger hon.
Hur vill man bli bemött i sorgen?
– Det räcker att man bryr sig. Värst är om folk går över på andra sidan gatan, säger Carola Lind.