Synpunkten framfördes av flera talare vid den anhörigkväll som anordnades i Kyrkcenter i Piteå på tisdagskvällen, som ett av många inslag under Psykiatrins vecka.
– Vi har slagits för en anhörigkonsulent i flera år nu, berättade Börje Karlsson, anhörig och ordförande i RSMH, riksförbundet för social och mental hälsa, i Piteå.
Nu verkar det äntligen vara på gång, konstaterar han. Piteå kommun står i startgroparna för ett treårigt projekt med en halvtidsanställd konsulent. Vad som händer sen, är dock oklart.
Kvällen var ägnad de anhörigas situation och Börje Karlsson berättade om om hur det kan vara, hur utsatt man är då man ingenting vet om den anhörige kommer att må bättre – och när i så fall. Det kan ju ta åratal.
Han berättade om rädsla, sorg, ensamhet, skuldkänslor, vrede och frustration – och på sikt kanske egen psykisk ohälsa.
Och RSMH-kollegan Maria Ekberg gav sin historia, som tog sin början på 70-talet då hennes bror drabbades av svår psykisk ohälsa. Hur svårt sjuk han var och hur otroligt jobbigt deras mor hade det, hade Maria ingen aning om.
Modern kämpade i det tysta. Och inte har det blivit mycket bättre, fortfarande pratar vi väldigt litet om psykiska sjukdomar, konstaterade Ekberg och berättade om planerna på en stödgrupp för anhöriga, en utbildning och en möjlighet att dela erfarenheter.
Marianne Björn tog vid efter paus. Hon är ordförande i RSMH Norrbotten och hjärnkoll-ambassadör. Som sådan föreläser och utbildar hon (och cirka 300 andra ambassadörer) om psykisk ohälsa – på arbetsplatser, i vården, äldreomsorgen, skolan... ja, överallt där de får chansen.
Marianne Björn berättade om sin livslånga kamp för bra levnadsvillkor för sina två söner, den äldre överaktiv och så småningom diagnostiserad med ADHD, den yngre svårt skadad i en olycka i barndomen med både både fysiska och psykiska problem därefter.
All okunskap och brist på förståelse, alla hinder och allt motstånd man har att övervinna som anhörig, som man måste övervinna för att den anhörige ska få en chans.
– Ingenstans kände jag att jag egentligen fick någon hjälp under den här resan, inte i skolan, inte i vården, ingenstans...
Som så många andra anhöriga har hon använt all sin ilska och all sin tjurskallighet till att slåss för barnen – och även hon konstaterar att det fortfarande är tungt.
Nu förstår kanske samhället mer, men nu saknas pengarna istället.