Snökanonerna är en förutsättning för driften av skidbacken och kräver en hel del underhåll.
Turen slutar tvärt när det gropiga underlaget gör att David slår i läppen som spricker och börjar blöda. Ekipaget får vända om.
Skoterturen är ingen sorglig historia. Tvärtom är den en påminnelse för David Gunnarstedt om hur dedikerad han kände sig redan då. För den spruckna läppen hindrar honom inte. Pappa Olof måste slutföra uppdraget. David vill absolut åka med igen.
– Jag kunde inte tänka mig något annat, säger han och beskriver känslan på skotern i mörkret.
En tidig sommardag drygt 30 år senare är Lindbäcksstadion utanför Piteå nästan tom på folk. En löpare kämpar uppför den gröna backen. En pappa med två barn har bestämt sig för att promenera till toppen och strävar långsamt på.
David är egentligen föräldraledig men har ärenden till jobbet. Sedan två år är han driftledare för skidanläggningen som drivs av Piteå kommun, och blir enhetschef till hösten efter en omorganisation. Lindbäcksstadion, av hävd ”Vallsberget” för många Piteåbor, befinner sig i en uppåtgående spiral. I många år var den ett ekonomiskt och organisatoriskt sorgebarn för kommunen, men nu känns det som att det vänt. David har stora förhoppningar om en framtid med stadion som ett ännu större och tydligare utflyktsmål. En destination med aktiviteter och välmående för alla åldrar och årstider.
Det är knappast en överdrift att påstå att alla norrbottningar med minsta intresse för alpin skidåkning känner till familjen Gunnarstedt och deras skidmecka. På sextiotalet lade Davids farfar och farmor grunden till det som gjort att Kåbdalis, ungefär åtta mil nordväst om Älvsbyn, blivit en internationellt känd skidort. Mycket hårt arbete ligger förstås bakom.
– Jag är född och uppvuxen på skidanläggningen. Det är en del av den jag är. Det har varit fantastiskt att spendera nästan hela mitt liv i en skidbacke.
Som barn hände det att han sov på en madrass på lagret bakom restaurangen när föräldrarna arbetade. Eller bredvid pappa i pistmaskinen.
– Jag ville alltid vara med när han jobbade.
Att få verksamheten att snurra var livet för Gunnarsteds. För David ingick också en elitsatsning på skidor. Och det gick bra.
– I dag kan jag ångra att jag slutade när jag gjorde. Jag hade kunnat gå riktigt långt. Men jag var inte tillräckligt mogen för att satsa ordentligt.
I femtonårsåldern blev annat viktigt och backarna blev mer en tummelplats för lek.
– Mina föräldrars budskap var att allt du gör, ska du göra med ambitionen att bli bäst. Det har satt spår i min inställning till livet. På ett positivt sätt.
"Jag hoppas att jag uppfattas som en positiv person", säger David Gunnarstedt.
För fem år sedan gick Davids pappa Olov och hans bror Johan skilda vägar som företagare. Det innebar att Davids familj lämnade Kåbdalis.
– Vi ville utvecklas på olika sätt.
– Det kändes skönt på ett sätt, men tråkigt på ett annat. Jag och min familj har ju varit med och byggt upp Kåbdalis till vad det är i dag. Det är ett livsverk och vi är inte del av det längre.
– Men min bror och jag har ofta sagt ”här skulle man vilja vara gäst”, om Kåbdalis. Och nu är vi det, säger han och brister ut i ett stort leende.
– Det är också härligt att gå sin egen väg i livet.
David beskriver sig som en tydlig tävlingsmänniska, kanske till och med extrem. Jakten på adrenalinkickar har fört honom till många platser, men framför allt ständigt framåt. Det märks inte minst i hans inställning till Lindbäcksstadion.
– Det kan aldrig bli den högsta backen, men den ska bli bäst med de förutsättningar som finns.
David Gunnarstedt vill att Lindbäcksstadion ska bli bäst i sin genre. ”Vi är på god väg", säger han. Nytt åkband för barn, skiduthyrning, kafé med hembakt fika och många idéer om hur anläggningen kan utvecklas borgar för det.
– Ibland får jag hålla igen med min entusiasm. Jag har insett att jag kan vara ganska extrem i många situationer. Men jag tror att jag också kan vara sporrande. Jag tänker alltid positivt om situationer som uppstår, även om de är krångliga.
Han känner sig "ung i sinnet" och har väldigt roligt med sina barn som är 8, 5 och 3 år gamla.
– Jag är på en fantastisk plats med dem nu. Vi kan leka och hitta på grejer. Det handlar inte bara om att få dem att överleva.
Han har levt med sin sambo Stina Vesterberg i tio år. De första sex åren i Kåbdalis, innan de flyttade till Piteå.
– Hon hjälper mig att ha fötterna på jorden när det behövs.
Även om David alltid dragits till spänning känner han sig nöjd med satsningen på att finnas till för familjen.
– Om barnen får bli trygga i sig själva kan de tackla världen som den kommer att bli.
Men han släpper inte äventyren helt.
– Jag köpte en skateboard häromdagen. Målet är att åka varje dag.