Sommaren tar vid, första gången i en större stad för mig. Märkligt det där, hur jag många år önskat det. Hur det faktiskt till slut blev av. Tänker ofta på hur somrar präglat mitt liv, hur semester alltid uteblivit. Vad är det? Hur klockan ändå ringt på 6 och stora dagar pockat, vare sig det passat eller ej.
Men någonstans mitt i det där åren så skapar det en känsla, av att jag är jag. Att inget känns svårt eller jobbigt, fysiskt sett. Det verkar det förvisso inte heller för många på Instagram, men jag pratar om den riktiga världen. Den tunga och långa backen jag vandrat halvvägs, där inte några likes eller hurrarop avgör vem jag blev.
Att nu leva utan schema har varit svårare än att göra det. Jag blir mest yr. För många tankar som springer omkring. Dessa tyglas endast vid högre mängd träning.
Det är först då jag får tag i en ända, hittar en lösning och släppa det. Samma sak när jag får vara mitt kreativa jag. Där jag får beröra det djupa, där allt plötsligt blir intressant.
Ibland passerar jag en hägg. Stannar, luktar och minns. Minns stugan, allt gott den platsen gjort mig. Vattnet, lugnet. Vägen dit. Vägen till vattnet.
Lika ofta funderar jag på vad och om livet har en utbildningsplan för mig. Vad jag gör till hösten och om jag äntligen får leva och träna fullt ut nästa år. Mycket tyder på det.