Personalen på Berggården vittnar om hur åratal av personalbrist och bristande arbetsmiljö slutligen fått bägaren att rinna över för många. Sedan i somras har över 20 personer slutat på boendet. Carina Sjaunja, avdelningschef för särskilda boenden på Piteå kommun, medger att många slutat men säger att orsakerna varierar.
– Vi har en hög rörlighet, både på Berggården men också på hela Socialförvaltningen. Det finns däremot många olika orsaker till varför folk har slutat. Vi har ett antal pensionsavgångar. Utöver det finns det många andra bevekelsegrunder till varför man säger upp sig.
Hon hymlar däremot inte om den personal- och kompetensbrist som de anställda beskriver.
– Det är brist på personal och det är också brist på kompetens på arbetsmarknaden. Vi kan inte bemanna då vi inte har tillräckligt med människor att ta in, även om vi skulle vilja. Vi jobbar hela tiden med kompetensförsörjningen. Det är den största frågan för oss, hela tiden, säger hon.
Personal som PT pratat med vittnar om hur kompetensbristen gör att många vikarier saknar kunskap i både vårdförfarande och språk, vilket skapar frustration och merjobb för befintlig personal. Carina Sjaunja säger att bristen på tillgänglig personal i kombination med krav på bemanning gör att man tvingas sänka kraven på vikarier och ny personal.
– Vi måste se till att det finns folk på plats. Därför tvingas vi också ta in människor som saknar rätt utbildning. Istället försöker vi utbilda dem direkt i jobbet. Det gäller både för kunskaper i vård och omsorg men också i många fall utbildning i det svenska språket. Det är en fråga vi jobbar med hela tiden: hur vi ska se till att de ska kunna få tillräckliga kunskaper för att klara jobbet och samtidigt ge våra brukare den vård och omsorg de har rätt till, säger hon.
Flera av de personer PT pratat med beskriver hur de larmat för situationen i flera år men att de inte känner att varken ledning eller politiker lyssnat, något Carina Sjaunja säger är beklagligt.
– Det är jättetråkigt att man inte känner sig lyssnad på. Det är något vi i ledningen måste ta till oss.
Jag har vittnesmål från människor som gråtit på kontoret för att situationen är så miserabel. Tror ni att situationens allvar förmedlas till er i ledningen?
– Jo, jag känner igen det, så visst förmedlas det. Det är en hård belastning hos oss, överallt. Bristen på människor som kan jobba hos oss finns på alla nivåer. Det gör också maktlösheten inför situationen. Vi kämpar med näbbar och klor för att hitta lösningar på att ta oss ur det här.
Anställda vittnar nu om att situationen gör att de äldre far illa. Att de inte kan gå på toa, att de inte får duscha eller att de inte får medicin. Delar du den bilden?
– Nej. Det är klart att det förekommer avvikelser, men jag vill inte säga att det är regel. Det är viktigt att avsteg rapporteras. Vi måste tillgodose de här behoven, människor måste få den omsorg de har rätt till. Bemanningsbristen gör däremot att vi ibland tvingas gå kort med folk.
Men är det då inte bara en tidsfråga innan situationen får allvarliga konsekvenser för omsorgen?
– Ja, det är det. Det är därför vi måste jobba med detta, men frågan är inte lättlöst.
Vad skulle du vilja säga till dem som är kvar?
– Jag hoppas att de ska känna ett hopp och tillförsikt i att vi försöker lösa det här.