Cementgjuteri med anor 90-årsjubilerar
Han hade sympatiska personliga egenskaper, var öppen och tillgänglig och affärsförhandlingar med honom var därför angenäma uppdrag. Så karaktäriserades Johan William Hedlund, som för 90 år sedan startade cementgjuteriet i Öjebyn.
En bild från 1960-talet av "Grobba" i Öjebyn. Vid den här tidpunkten tillverkades 750 ton betongvaror i veckan och en stor del av produktionen utgjordes av betongrör.
Foto:
De bägge hade tidigare, i samband med arbeten i Pitebygden, upptäckt att den för betongindustrin nödvändiga råvaran, gruset, fanns i rikliga mängder i Öjebyn.
Avsikten med cykelturen var att starta betongverksamhet. En bransch som fram till dess var okänd i bygden. Hedlund och Holmgren blev således pionjärer när de grundade Norrbottens
cementgjuteri, som sedan genom åren gått igenom olika förvandlingar i form av ägarbyten och numera heter Betongmästarna.
J.W Hedlund, eller CementHedlund som han allmänt kallades, var född 1886 i Drängsmark, Västerbotten. Han hade tidigare praktiserat byggnadsverksamhet, främst stenarbete, och hade även en tid anställning vid en cementfabrik i Skellefteåtrakten.
Harald Holmgren, född 1892, var bördig från Varuträsk och arbetade en tid hemmavid i jordbruket.
Affärerna gick bra för de två företagarna, som i inledningsskedet hade tre anställda i verksamheten i Öjebyn. En verksamhet som med tiden växte och hade bortåt 100-talet anställda.
Den första produkten från Öjebyfabriken blev byggnadssten, som företrädesvis användes för ekonomibyggnader. Byggnadssten av betong konkurrerade sedan ut den svårhanterliga gråstenen.
Delade på sig
När företaget startade fanns inget yrkeskunnigt folk på orten. Hedlund och Holmgren rekryterade därför yrkesmän från Västerbotten. På så sätt började entreprenörsverksamheten, vilken fortgick in på 1950-talet då Norrbottens cementgjuteri specialiserade sig på tillverkning av betongvaror och entreprenörsverksamheten avvecklades.
Under senare delen av 1920-talet startades en filial i Boliden.
1928 delade de två kompanjonerna på sig. Holmgren tog över filialen i Boliden och Hedlund blev ensam ägare till fabriken i Öjebyn. Harald Holmgren började då leverera grus Strömfors. En verksamheten som gav honom smeknamnet "Gruskungen". Han blev därefter bonde på heltid, men hade även en tid gruvverksamhet med Varuträsk mineralgruva, som 1936 förvärvades av Bolidenbolaget. Holmgren avled 1970.
På 1930-talet var J.W Hedlund bland annat engagerad i husbyggnaden för fabriken i Törefors. Materialet var cementtegel. Cementgjuteriet hade även en hel del försvarsarbeten och var också en av entreprenörerna när Piteå tingshus uppfördes och stod färdigt 1951.
I slutet av 1950-talet startade Norrbottens cementgjuteri fabrik i Gällivare samtidigt som bolaget byggde en betongstation i Piteå.
Bara en kvar
J.W Hedlund avled hastigt i sitt hem i Öjebyn år 1940. Makan Elma, också västerbottning till börden, övertog för en kort tid ledningen av Norrbottens cementgjuteri innan det ombildades till bolag och äldste sonen Ivan tog över chefsskapet. Elma Hedlund, som var en riktig "matmamma", skötte länge mathållningen åt
arbetarna i företaget.
Ursprungligen var det fem bröder Hedlund som var delägare, men när verksamheten år 1966 övertogs av Skånska cementgjuteriet, senare Skanska, var det tre kvar. Ivan som direktör, Carl-Axel som fabrikschef och Arne på försäljningssidan.
Av J.W och Elma Hedlunds nio barn är i dag bara en kvar, den äldste, Ivan. Han är numera bosatt i Danderyd och har nyligen fyllt 92 år. Han är född inom Byske församling och var fyra år när familjen lämnade Västerbotten och bosatte sig i Öjebyn. Där för övrigt de övriga i barnaskaran föddes.
När Skånska cementgjuteriet förvärvade Norrbottens cementgjuteri blev det ett helägt dotterbolag. Ivan Hedlund följde med bolaget, hamnade i Stockholmstrakten, och blev chef för företagets fabriker norr om Gävle. Han var verksam inom koncernen fram till pensioneringen.
Under de inledande åren låg omsättningen runt 400 000 kronor per år. När familjen Hedlund lämnade ifrån sig ägarskapet var omsättningen uppe i 14 miljoner kronor.
Skapade rubriker
I början på 1980-talet var det en hel del rubriker i tidningsspalterna kring företaget. Detta när de anställda genomförde en vild strejk. 33 anställda avskedades sedan 1981, efter sex veckors strejk.
Det började på hösten 1980. När löneförhandlingarna drog igång krävde facket att ackorden skulle bytas ut mot timlön. Förhandlingarna körde snart fast. Strejken blev ingen framgång. Företaget vägrade gå strejkarna till mötes och det slutade med att alla som deltog fick sparken. Därtill tvingades de betala skadestånd efter att ärendet behandlats i Arbetsdomstolen, som gick helt på företagets linje. Någon månad senare fick de strejkande igenom sina huvudkrav. Ackorden slopades och ersattes med timlön. Knappt hälften av arbetarna erbjöds sedan nya anställningar, men då var många inte längre intresserade av att återvända till fabriken.
Så jobbar vi med nyheter