Carin Danielsson sitter i en bylsig fåtölj och på väggen hänger en tavla med fåglar broderade i korsstygn. Piteå-Tidningen är på besök för att fira Carins födelsedag. Hundraåringen ser nackdelar med sin ålder.
– Det händer ingenting. Man blir betraktad som senil av människor man träffar.
Hon tycker också att det kan vara svårt att tänka positivt när hon är mer själv än tidigare. För att hålla sig positiv tittar hon på tv och löser korsord.
– Sen skriver jag dagbok varje dag sedan 1994. Det är roligt att skriva, det ger ett visst sällskap åt tankarna.
Carins uppväxt var inte lätt. Hennes mamma dog när Carin var 15 år.
– Jag blev som en mamma till min pappa och syster som då var åtta år. Då blev jag tvungen att ta för mig.
Carins pappa jobbade i Luleå och var borta under veckorna.
– Vi fick höra att vi skulle akta oss för elden och bilarna, men det fanns bara en bil i Sjulsmark där vi bodde, säger Carin med ett skratt.
Carins släkting Anita Eriksson är med på firandet. Anita böjer sig över Carin och pratar högt. Carin har tappat en del hörsel och tror att det delvis beror på att hon jobbat i den slamriga miljön som Systembolaget var när hon jobbade där. Hon har också jobbat i mataffärer och varit engagerad i facket.
– Jag har alltid varit nyfiken och velat prata med nya människor. Därför har jag trivts så bra med mina jobb.
Något som gjorde stort intryck på Carin var andra världskriget.
– Skräcken då kriget startade glömmer jag aldrig.
Carin oroade sig över hur det skulle bli med ett nytt krig och hur Hitler skulle agera. Kriget märktes tydligt i hennes vardag.
– Det var ransonering och jag jobbade ju på Konsum så jag fick bli bra på att klippa kuponger, säger hon.
Utöver kriget har livet bjudit på många positiva saker.
– 60- och 70-talet var bra. Det var lugnast då och mer rättvist. Det var inte lika enorma ekonomiska skillnader människor emellan som nu.
Men livets höjdpunkt var när Carin gifte sig med sin numera avlidne make Axel.
– Jag har alltid sagt att jag har haft två kärlekar i mitt liv. En var en kille från Pålsträsk som flyttade till Stockholm för att studera. Den andra var Axel.
Carin har ett inramat foto av Axel på ett bord i lägenheten. Han har stora glasögon och ett leende på läpparna. Carin vet egentligen inte riktigt varför hon blev kär i honom.
– Det bara blev så helt enkelt.