Men redan 1882 hade John Nyman, John Westin, Nils Forsell, Olof Carlsson, John Ekenstedt, Carl. J. Jonsson och Robert Jonsson med fruar samt Jonas Nyström och Erik Nordqvist anlänt från Byske till det då lilla samhället, vilket först tre år senare blev stad.
Året därpå anlände John Lundström från Byske och Hugo Åström från Skellefteå med sina fruar.
Men än fler kom det året till Cumberland från norra delen av Sverige. Däribland en grupp Pitebor.
Senare anslöt sig ytterligare personer från Västerbotten och Norrbotten.
Norskt-svenskt samarbete
Redan år 1878 hade dock de första svenskarna slagit sig ner i området. De kom från Småland, Östergötland, Dalarna och Blekinge.I ett område där det fanns möjligheter för en pionjär från norr att skapa sig försörjning.
Det finns många berättelser och historier om Byskebornas och Pitebornas svåra år och de strapatser som pionjärerna fick genomgå. Hur de sedan, precis som länsgränsen mellan Norrbotten och Västerbotten, delade på sig. Byskeborna blev kvar med sin Augustanakyrka i Cumberland och Piteåborna, 54 till antalet, skapade sig såväl egen församling som egen kyrka år 1907 i närbelägna McKinley.
1887 färdigställdes den första lutherska kyrkan i Cumberland som blev ett samarbetsprojekt mellan de norska och svenska invandrarna. Vid en titt i de gamla handlingarna framgår att John Westin snabbt engagerades som diakon i kyrkan och John Nyman blev föreståndare. Två präster engagerades, en för att svara för de norska gudstjänsterna och en för de svenska. I maj 1906 kan man i lokaltidningen Cumberland Advocate läsa att norrmännen och svenskarna i Cumberland beslutat sig för att gå skilda vägar. Svenskarna tog då beslutet att bygga en egen ny kyrka, i tegel, som färdigställdes 1908.
Den förste svenske prästen i församlingen var J.D. Nelsenius, född i Sverige och som 19-åring kom till Chicago, som beslutat sig för att viga sitt liv åt att tjäna Gud i norra Wisconsin. Han reste runt i hela området till de nya svenska bosättningarna för att hjälpa dem organisera lutherska församlingar. Som mest tjänade han 20 församlingar.
Utbyggnaden fortsätter
-För ett antal år sedan besökte vi en äldre vän på sjukhemmet som hade växt upp i Skellefteå. Vi återlämnade en psalmbok som hon hade glömt i vårt hem. Hon räckte den åter med orden: behåll den, jag kan inte se och läsa mera, men allt är här inne sa hon och placerade sin hand över sitt hjärta. Jag sjön några sånger som jag kom ihåg, och även om hon inte sjöng med mig som rörde hon läpparna med orden, alla orden. Om jag inte betonade dem rätt rättade hon till mig. Vilken spirituell andlig skatt hon hade, berättar Mildred Carlson, Cumberland tidigare lärarinna och organist i Augustanakyrkan och som genom åren kartlagt kyrkans historiaEfter den 11 november 1929 har inte svenska språket använts i gudstjänstsammanhang i Augustanakyrkan.
I våra dagar kan konstateras att kyrkan i Cumberland, Wisconsin, nu genomgår ytterligare en förändring, efter tidigare omfattande om- och tillbyggnader 1967 och 1983. Frukterna av pionjärernas arbete har således burit frukt och fortsätter i än större omfattning, i en utbyggnad som beräknas vara klar nästa år.
Fortfarande finns i Cumberland svenskättlingar med hjärtat i bröstet och med kärlek till de hem i Byske varifrån de ursprungligen kommit