I Småskärsudden hos brorsan trivs Mikael Gustavsson. Det är en trygg miljö där han utstrålar ett annat lugn än under de lätt forcerade jaktturerna efter pantburkar.
Han är 46 år, kallas ”Burk-Micke” och kan sitt Piteå.
Många ortsbor känner igen honom, men vem är egentligen killen bakom det outtröttliga drivet och de många frågorna?
PT bjöd in ”Burk-Micke” till sommarpicknick på filten med Coladryck och mazarin för att kolla läget.
– Har du nån skoter?, var hans givna inledningsfras.
Med snabba forcerande steg stormar han fram längs dikeskanterna, förbi papperskorgar och återvinningsstationer. Målstyrning gäller. Urdruckna Norrlandsguld, Fantaburkar och petflaskor landas med van hand in i plastpåsen.
– Jag har olika rundor, säger Micke lurigt utan att avslöja detaljer.
– Jag hittar burkar på olika ställen. Har du sett mig? Ibland får jag burkar. Alla är snälla mot mig, förklarar han.
Panten investeras vanligtvis i kaffe och portionssnus. En bra dag räcker det även till en bilpåse, kanske glass och något annat.
– Jag brukar också köpa Aftonbladet. Köper du Aftonbladet?
Han skaffar tidningen fastän förmågan att läsa inte är utvecklad som hos de flesta andra.
Mikael Gustavsson föddes den 10 september 1974 som nummer tre i en syskonskara av fyra bröder, och i samband med födseln uppstod komplikationer med syrebrist i hjärnan.
Läsa och räkna har kommit att utgöra oöverstigliga hinder.
– Men jag tittar på bilderna.
Och förmågan att minnas bilder, personer och namn är något som ”Burk-Micke” utvecklat starkt genom åren.
– Jag vet vad många i Piteå heter, förklarar han och räknar upp en rad personer han stött på under de senaste dagarna.
Sjunga kan han också. Flera Ted Gärdestad-låtar, lite Lundell och någon Tomas Di Leva.
På uppstuds bjuder han på en kortare version av ”Jag vill ha en egen måne”.
Uppstuds med boll är en annan grej som tilltalar.
– Hur mycket tror du Maradona kunde jonglera?
Mickes rekord är tio tillslag, eller om det nu var tjugo. I vart fall bär han ofta med sig läderbollen på burkjakterna för att lattja lite där miljöerna tillåter.
Typ planerna på Strömbackastrand, när han går rundan förbi barndomsdomänerna på Svartudden. Då pausar han och jonglerar. Skjuter något skott.
Under rutterna runt stan passerar han alltid en plats; kyrkogården.
– Jag går till pappas grav varje dag. Han dog för åtta år sedan. Kände du honom?
Pappa Erling ligger begravd på stadskyrkogården, ett givet stopp. Röda korset, Shell, Sushibaren, ICA och Coop samt några till är andra ställen som åtnjuter regelbundna besök av ”Burk-Micke”.
I Småskärsudden hos brorsan trivs Mikael Gustavsson. Det är en trygg miljö där han utstrålar ett annat lugn än under de lätt forcerade jaktturerna efter pantburkar.
Sedan många år bor han i egen lägenhet på Lönnens gruppboende på Lillbrogatan mitt i stan.
Där finns personal dygnet runt som fixar mat och behövlig omsorg.
Men ibland blir det ett skrovmål på stan, om burkletandet gått bra.
Han jobbar också på Dagverksamheten Kristallen på Furunäset.
– Jag får sortera plugg i burkar, blå och gula. Det är kul.
Ibland åker Dagverksamheten på utflykt, som för två år sedan när de for till Karlberg för att fika. Då försvann Micke. Han var på okänd mark.
– Vars var jag på väg?
Brorsan Tomas efterlyste honom via Facebook. Gensvaret och pådraget blev enormt. En Piteå taxi-förare fick syn på den ensamme vandraren i Böle och ”det värmer stort i ett anhörigshjärta vilket engagemang som bjöds och hur justa alla pitebor alltjämt är mot Mikael”, vill brorsan Tomas ha sagt.
– Jag känner många på taxi, avrundar Mikael Gustavsson picknickstunden på filten och frågar avslutningsvis om reportern provat att hoppa från ett hustak.