– När en person drabbas av schizofreni dör personen ifråga, kvar blir ett skal men sjukdomen och medicinerna gör att även skalet förändras, det är till exempel inte ovanligt att gå upp 40 kilo i vikt på ett år, säger hon.
Medicinerna botar heller inte. De lindrar delar av symtomen, men förvärrar andra. Det vill hon ändra på, därför forskar hon.
Hon har levt med schizofreni i familjen i snart 30 år, vilket har gett henne unika insikter och kunskaper om sjukdomen som hon haft stor nytta av i sin forskning.
"Medan mina kollegor varit hänvisade till tidningsartiklar, har jag kunnat följa sjukdomen på nära håll. Jag har upplevt svåra symtom och behandlingsbiverkningar och följt psykiatrins utveckling och hur sjukdomen påverkar hela familjen", skriver Konradsson Geuken själv på Karolinska institutet, KI:s hemsida.
Hon forskar om schizofreni vid Uppsala universitet men är också knuten till KI. Hon är engagerad i Schizofreniförbundet och drivande i ett treårigt projekt, "Flickan, mamman och demonerna" baserat på filmen med samma namn av Suzanne Osten, vilken också är med i projektet.
– Vi vänder oss till alla som kommer i kontakt med barn som lever med psykisk sjukdom i familjen, vi vill skapa tvärprofessionella nätverk kring de här barnen och sprida kunskap, vi låter olika yrkesgrupper mötas och dela sina erfarenheter i seminarier över hela landet.
Här nämner hon brandmännen och vilka strategier de har för att närma sig ett barn som sitter och skakar under ett bord för att mamma tänt på lägenheten.
– Schizofreni är en svår psykisk sjukdom, för det mesta kronisk, och jag är väldigt känslig för hur man använder orden runt det. Att säga att "hon är litet deppig" eller fråga om någon är "schizo" är helt förkastligt, du skulle aldrig säga samma sak om cancer, konstaterar hon.
Samtidigt gör hon jämförelsen hur långt vi i dag kommit i kampen mot cancer, tack vare att det funnits pengar och tid för forskning.
– När det gäller schizofreni och andra psykiska sjukdomar har de stora läkemedelsbolagen helt gett upp att hitta botemedel och bättre mediciner, det är upp till oss akademiska forskare att göra det – och vi har inga pengar.
– Ge mig 20 år med pengar, så har jag löst gåtan.
Broderns sjukdom har format henne till den hon är i dag.
– Jag vill verkligen förstå hur det är möjligt att bli så sjuk. Och varför han drabbades men inte jag, fast vi har samma föräldrar och samma uppväxt...
Hon drivs både av nyfikenhet och en vilja att förändra, att bidra till att förbättra villkoren för psykiskt sjuka.
– Min bror har till exempel aldrig fått arbeta och lever under existensminimum ekonomiskt, man ställs utanför och blir isolerad, vänner lämnar, man blir apatisk och orkeslös.
Hon beskriver hur han vid 20 års ålder var en partyprisse med massor av vänner och ett aktivt liv. När han blev sjuk försvann alla utom en av vännerna. Själv tog hon avstånd i flera år, men ett porträtt han målat i hennes älsklingsfärger förändrade allt.
– Jag insåg att jag måste lära känna min bror.
I fredags berättade hon sin historia i Piteå under Psykiatriveckan.