Brasilienplatta med svensk känsla
LISA NILSSONHotel vermont 609(Coumbia/Sony BMG)PP
Den som väntat sig en utåtriktad, tydligt rytmbaserad platta med snärtiga sambainslag tar fel, men långsamt leder som bekant också någonstans. Nilsson lutar sig mot varsam romantik, vilket passar hennes röst bra.
Några verkligt starka känsloyttringar är det inte tal om, trots att hon sjunger hur bra som helst.
Låtmaterialet är okej. Mycket låter svensk visa parat med lika svensk jazzklubb, som i "Genom tid och rum" och pianoballaden "Gryning".
Plattan är huvudsakligen inspelad i Rio De Janeiro tillsammans med de musiker hon härom året använde vid konserter på svensk mark. Rutinerade svenske gitarristen
Mattias Torell är också med på ett hörn och artisten producerar på egen hand.
Jag har inga problem med att tempot är lågt, men det är synd att valet av musiker och inspelningsort inte kommer ut tydligare ur högtalarna. Det är som om Lisa Nilsson har köpt med sig svenska vykort att skicka hem. Jag hade hoppats på en modigare rums-klang med ögonblickskänsla där man nästan kan skönja storstadsljud och höra Copacabanas vågskvalp - fjärran från perfekt separerade instrument och svensk studiokänsla. Kanske är jag fördomsfull här eller möjligen förstörd av sådant som Buena Vista social club, men rummet hon sjunger i känns för välstädat. Hade jag inte läst i cd-häftet hade jag gissat på Atlantis-studion i Vasastan snarare än AR Studio, Rio de Janeiro.
Den"splonkiga" gitarren i singelspåret "Regn i Rio" och den svävande "Var det bara regn" visar att man är någonting på spåret, men känslan av att man gått över ån, ja havet, efter vatten har jag svårt att bortse ifrån.
Fler låtar av kalibern "Regn i Rio" och fräscht fundersamma "Snurra moder jord" hade inte gjort ont. Mer än godkänt blir det inte, men det här en tvåa jag kommer att lyssna mer på. Inte för låtarnas och atmosfärens skull, utan för sången, den vackra sången.
Så jobbar vi med nyheter