Bota ångest med knapptryck

I våras var jag och en vän på stan för biokväll och fika. Närmare bestämt var det nog samma dag som studenterna springer ut från Strömbacka, för centrum var fullt av glada vitklädda hattprydda. När vi cyklade förbi Åhlénshörnet, på väg för att ta en öl innan hemgång stod det ett stort gäng pratsamma studenter där. En kille med systempåse i handen klev ut på vägen och hojtade glatt "Tjena brudar, vars är ni på väg då?!" för att genast utbrista i "Å, fy fan - de är ju morsor!".
Barnsadlarna bak på våra cyklar avslöjade oss (det slog honom aldrig att vi hade kunnat låna våra mammors cyklar ...) Lika bra att cykla hem med andra ord.

Men nu är det dags att byta ut barnsadeln på cykeln mot cykelkärran, som är säkrare i frostiga tider. För första halkan i går morse signalerade både byte i barntransportväg och att det är dags att tänka på vinterkläder.
Overall till Siri köpte vi på vårrea (hoppas den passar!), men själv står jag utan vinterskor. Mina fina, dyra som jag använt de sista fem vintrarna och som både blivit rätt uttrampade och trasiga av broddarna såg sitt sista dagsljus en dag tidigt i våras.
Min kära dotter provade nämligen dem på skoj. Skaften gick henne långt upp på låren. Hon försökte sig på en busdans, men kissade istället ner sig. I vänsterskon.

Annars är det mest trötthet och hus som upptar mina tankar. Sedan vi kom hem från Kirunasemester för några veckor sedan har Siri inte sovit en hel natt. Första tre veckorna hostade hon sig till vakenhet. Sedan tog mardrömmarna över finkroppen Och nu är hon dunderochbrakförkyld igen. Denna vecka har vi vaknat vid tresnåret och sedan dess bara halvsovit. Men det är som om jag tagit mig igenom den värsta tröttsegheten och kommit ut på andra sidan. Jag känner mig pigg, inspirerad och alert.
Sedan vi köpte vårt hus för några år sedan - och renoverade ett antal månader längre än vi tänkt innan inflyttning - har vi inte gjort mycket över det nödvändiga. Som man brukar säga, sätter man inte upp taklisterna på en gång kommer de aldrig upp. Några taklister saknas visserligen inte, men nog finns det en hel del andra detaljer som skulle kunna åtgärdas. Nu har jag tagit av mig skyddsglasögonen och ser på huset med nya ögon.

Genom jobbet var jag på ett fantastiskt ställe för några dagar sedan. När jag kom hem på lunch efteråt var hallgolvet täckt av jord från Siris stövlar. Hon hade lekt affär under köksbordet på morgonen, därav ett kök fyllt med mynt och tusen fula plastpåsar. Solen obarmhärtiglyste genom fönstrena och varenda runnen droppe och vartenda dammkorn syntes.
Men när allt kommer omkring finns ens själ och en historia i huset. Det finns minnen från dåtid och förhoppningsvis möjlighet till en framtid. Idag är vi bortskämda med stora ytor och tar det som självklart. Trots det står mer än ett sovrum samt tvättstuga på önskelistan.
Sedan ser jag galan om världens barn på tv. Det finns cirka 2,2 miljarder barn i världen. Ungefär hälften av dem lever i fattigdom.
Där sitter jag i soffan med mitt sovande förkylningsbarn i famnen. Vi har ätit taccos och jag har druckit två glas vin. Sömnlösa nätter känns futtiga. Tur att man kan bota sin ångest med några knapptryck på telefonen ...