Det sade Johan Johansson (1870-1949) vid ett tillfälle i telefon till socialdemokraten och tidningsredaktören Axel Bengtsson, Piteå, efter att de två vid något tillfälle mötts på de politiska barrikaderna Där de båda kämpat om ting som låg deras hjärtan nära. I synnerhet kring det svenska jordbrukets ekonomi, och där stridens vågor gått höga.
- Fast han nog tillhör vänstra flygeln av sitt parti och till skillnad från många av sina partivänner inte är randig på samma sätt som genomsnittshögermannen. Hans kunskaper i samhälleliga ting är betydande och hans intresse stort.
Det berättas att Johansson tog många politiska duster med motståndare och även mot dem inom de egna leden som stod i opposition. Särskilt på det sociala området. Johansson uppges ha framfört sina synpunkter på ett eldande och intressant sätt, men han tog också hänsyn till andras åsikter i den politiska verksamheten.
Under ett 30-tal år var Johansson även nämndeman och förordnandes 1926 till häradsdomare.
Bondeförbundaren Johansson i Tväråselet invaldes första gången i riksdagen, till första kammaren, år 1921. Han återkom som riksdagsman åren 1933-1940, då i andra kammaren. Under sina riksdagsår väckte han 22 egna motioner, främst om jordbruksfrågor.
Johan Johansson var också landstingsman under en lång följd av år, ledamot i förvaltningsutskottet, och även mångårig ledamot i bland annat Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
Han dog 1949 i sitt 79:e levnadsår. Johansson var gift med Katarina (Karin) Stenberg (1864-1950) från Blåsmark. De hade barnen Ruth Margareta, född 1902, Helga Katarina, född 1903, Adil, född 1905 och Anna Lovisa, född 1908.
- Aktad och respekterad för sitt lugna omdöme och stora erfarenhet. Betrodd och ofta tillfrågad man när det gällde gemensamma angelägenheter. Han var en kunnig och stridbar motståndare, men var också den förste att ge ett erkännande när han ansåg detta riktigt.
Det har också påpekats vid flera tillfällen att socialdemokratiske kommunalnämndsordföranden Olof Wiklund och Stenvall oftast arbetade som ett team, hade en politisk och vänskaplig pakt, som gick ut på att de båda pratade ihop sig kring de politiska beslutsfrågorna innan ärendena lades fram för beslut i partigrupperna.
Knut Stenvall, som representerade bondeförbundet, senare centern, i andra kammaren 1947-1948, var en av bonderörelsens främsta företrädare i Norrbotten. Han tillhörde bondeförbundets partistyrelse och kom som suppleant in i riksdagen under en period, ett uppdrag som han inte hade något större intresse av. Stenvall stannade därför utanför i påföljande val, av egen vilja. Under riksdagstiden lade Stenvall fram fyra egna motioner.
Under bekymmersamma år i början av 1930-talet var han med att uppmuntra bönderna att organisationsvägen försöka komma tillrätta med sina bekymmer föreningsmässigt.
Stenvall blev den förste ordförande när Norrbottens läns skogsägareförening bildades 1933, där han sedan svingade ordförandeklubban i 31 år.
- Det är skogen som ger pengarna till jordbruket, och utan skog vore jordbruket dödsdömt, var en uppfattning som Stenvall gärna framförde.
Inom jordbrukets föreningsrörelse ägnade han största intresset åt skogsägareföreningen, men han fanns också med i styrelserna för Lantmannaförbundet, Sveriges skogsägareförbund och Lantbruksförbundet.
Knut Stenvall gifte sig 1923 med Mirjam Johansson (1896-1978) från Pitholm och de fick barnen Tore, född 1925, Sigfrid, född 1927 och Erling, född 1931.
Tidigare avsnitt om historiska riksdagsmän: 11/1,16/1,18/1, 21/1, 23/1, 29/1, 30/1, 1/2, 6/2, 9/2 och 12/2.