Böcker, filmatiseringar och flygande drakar

Fick böckerna "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" i julklapp. Plöjde Khaled Hosseinis drakflygarbok och fick för första gången en känsla för hur människorna i Afganistan kanske upplever sin vardag. Hur stämningen är. På vilket sätt skräcken förlamar.
Nu har boken filmatiserats och för ett tag sedan såg jag resultatet i biosalongen. För det första var introt banne mig bland det vackraste jag sett i introväg. Värt hela filmen för textfantaster som jag. Sedan skildrades vänskapen mellan barndomskompisarna Amir och Hassan fint. Och drakflygarscenerna var ren njutning i sig.
Filmen kvalar definitivt in som en av de bästa filmatiseringar av en bok jag sett.

Kontrasten mellan dåtidens Afghanistan, rikt på färger och kultur, och nutidens när talibaner och amerikaner ödelagt landet blir ofantlig. Som vuxen återvänder Amir till sitt forna hemland. Till en dammig och sönderbombad stad där en handikappad man säljer sin benprotes på gatan för att kunna föda sin familj. Där otrogna stenas till döds i halvtidsvilan under fotbollsmatchen.

Efter nästan två år på topplistorna och med sju miljoner sålda exemplar av "Flyga drake", finns Khaled Hosseinis andra bok i affärerna sedan en tid tillbaka. Enligt svärmor en fantastisk bok att känna med och gråta sig halvt fördärvad till.
Och via svarta stolpar, seriffer och rundningar finner jag människor möjliga att identifiera mig med, ansikten bakom nyheternas dödssiffror.

Ett annat författarskap som rör barn är Joanna Rubin Dranger. Fick hennes första bok "Fröken Livrädd och kärleken" av min kära vän Jill. Siri, som numera gärna parkerar kroppen på runda mattan i syrummet och bläddrar i en vuxenbok, väljer ofta just Joannas böcker. Kanske för att de rymmer en mängd finurliga teckningar, även om de är svartvita och även om just finurligheten går min Siri förbi - än så länge.

Nyss kom hennes fjärde "Alltid redo att dö för mitt barn!" som handlar om föräldraskap. Föräldraskapet som den stora kärleken och som receptet mot egocentricitet och kroppfixering.
Genast uppenbarar sig ett behov att att sitta på bron med en kanna kaffe och tokläsa. Genast behöver jag leasa bort familjen några veckor. Vakna av mig själv vid åttasnåret. Långt yogapass, hälsosam frukost. Promenader, mer bokläsning i soffan. Några längre löppass, fixa alla vill-sy-projekt och allt borde-putsa-fönstrena färdigt utan avbrott. Middagar inspirerade av nya middagsbibeln "Hemma hos Jamie", tända ljus, tankar tänkta till slutet. Nattsömn ostörd av tassar som sprätter av drömspringturer över sommaräng och utan uppvaknanden av dottern som gråter efter borttappade "totte".
Men sedan, nog skulle det vara mysigt att kramas med nakenflickan om helgmorgnarna (hon skalar av sig nattkläderna fort som attan på morgonen numera). Och äta fruktmellis i solen. Yoga kan man ju göra när hon sover. Och middagarna är ju inte lika goda utan sambons sällskap. Sedan blir det ju rätt kallt i sovrummet utan stora hundkroppen tätt intill.
Så är de där med mig allesammans igen.
Och det är ju just så jag vill ha det.