Nu syftar jag inte på vampyrer eller varulvar, utan på de verkliga monstren, nämligen myggen. Den senaste veckan har jag inte kunnat gå ut genom dörren utan bli överfallen av en svärm med desperata, hungriga insekter som är ute efter mitt blod. Jag klagade på mycket mygg i Piteå i början av sommaren men efter att ha spenderat en vecka längre norrut, i Tornedalen, tar jag tillbaka det uttalandet. Faktum var att det var skönt att komma hem och bara bli mött av två myggor de första minuterna av min och hundens rastningsrunda, istället för tvåhundra.
Några som inte verkar alltför besvärade av myggen är pappas två nordsvenska hästar. Men de oräkneliga myggbetten måste ändå klia, för kommer man in i hagen ställer de sig på varsin sida om en och tycker att man gott kan ställa sig och klia dem under magarna. Gör man det blir man i alla fall belönad av ett gott skratt när de viftar med överläpparna och klapprar tänder av ren belåtenhet.
Hur som helst är det tydligen inte ovanligt mycket mygg i Tornedalen i år, det är bara jag som gjort fler arbetsuppgifter utomhus där man är relativt stilla. Som att rensa ogräs i jordgubbslandet – då måste man välja mellan att svettas på grund av heltäckande, varma kläder, eller få massor av myggbett. Min pappa som inte bara vuxit upp i en myggsvärm utan också tillbringar betydligt mer tid norröver än mig, bara skrattar åt mig och upprepar uttrycket ”Det är inte för mycket mygg om det bara krävs en hand för att vifta bort dem från ansiktet”. Så från honom, som myggen ändå inte verkar tycka särskilt mycket om, får jag inget stöd när man klagar på sina 57 kliande myggbett. Det är bara att beväpna sig med myggmedel och mygghatt och hoppas på det bästa när man ska plocka bär i trädgården. En sak är i alla fall säker, ger man sig in i skogen för att springa är det bara att springa eller dö – det är på blodigt allvar.