Blodavtryck och bladguld i septembertid

Veckorna är aktiva nuförtiden. Jämför jag med samma veckor för ett år sedan är det himmelsvid skillnad. Då var det amning i soffan eller sängen och promenader med nyckelpigemössad dam i vagnen. Då tyckte jag att jag tog oändliga frihetsutflykter från lägenheten, nu fnissar jag förläget åt mina promenader runt kvarteret - som det i ärlighetens namn var. Hur var det nu igen ... var sak har sin tid.

Detta, mitt september är vitfrostat gräs och bladguld i träden. Det är det cykling, yogapass, gymträning och promenader med jag-vägrar-ha-mössa-slita-slita-rycka-av-barn.

Att vara mamma till en ettåring innebär inbyggd rörlighet. Det är branta trappor som ska bestigas, det är mobiltelefoner i hundens vattenskål, det är lockande plask när man slänger saker i toan och tusen andra minikatastrofer som ska avvärjas varje dag.

Och rörligare blir det. En föräldraledig eftermiddag pratar jag med sambon i telefon. Siri kryper runt mig och leker. Så plötsligt sker det och jag kommer att minnas färgerna i köket, hur solen bildade bladskuggor på trägolvet, att jag höll andan i förvåning. Ta-daaaa ... hon ställer sig upp för egen maskin. Går de fyra stappelstegen fram till mig. Landar i min famn.

Och pappan får vara med, även om det är telefonledes. Men sedan får vi lägga på, för då klänger och klättrar lilla ormet kryper så hetsigt i glädjeyran att hon stöter sig.

Påriktigtgråt och blod ur munnen. Jag vaggar och vyssjar och tröstar till Katie Meluas tröstsångröst. När vi tillslut kan påbörja vindruvsmellanmålet får jag tvätta bort blodavtryck från min axel.

När jag är hemma med Siri försöker jag njuta av dagarna innerligt och intensivt. För det känns som bonusdagar tillsammans. Men det finns en tid på dagen som är kämpig, speciellt när ingen avlösare kommer hem med nytt tålamodslugn.

Det är i middagslagningstid det kör ihop sig. Dottern gnäller på golvet och ska bara vara i famnen. Jag i min tur vägrar ha henne på höften och laga mat samtidigt, dessutom ska hon ändå ner direkt igen. Så jag försöker distrahera. Kärnfria druvor, titta - en leksak, vara med i barnmatstolen, vad gör Hemi? Men med korta stopp gnäller hon oförtrutet vidare och det tär att höra hennes in-i-märgen-gnäll. Så jag säger ifrån. Men det blir ju inte bättre, snarare tvärt om, och det vet jag, men jag gör det ändå.

Så får Siri syn på katten Mats, 16 år. Hon kryper fram i racerfart. Tvärstannar med sitt ansikte en decimeter från Mats känselspröt. Ropar "Hejjj!" med sin allra gladaste, mest uppfodrande klart-du-svarar-röst. Mats öron vinklas bakåt, som att en kraftig stormvind blåser dem så.

Men han sitter kvar, kiss’eh:n.

Så Siri fortsätter hälsningsceremonin och pussar honom på nosen.

Och jag ångrar mitt humörtapp. Tänker mitt underbara barn. Tänker att nästa gång, då ska tålamodet sitta kvar ... men ändå blir det likadant. Jag säger till hunden med arg röst, Siri börjar gråta. Ja - så börjar vi om igen. Bär mig, bär mig. Ma-ma, ma-ma, maaa-maaaa!

Dålig mamma is my middle name. Snälla, säg att jag bara är mänsklig.