Blivande föräldrar är redan "mamma" och "pappa"
Åker hem till kaffe och gröt, klär på Sirilutten och åker mot Piteå. Med på resan följer Siris farbror. Tack och lov, ska det visa sig. Första timmen är lugn, sovande bebis och sovande hund. Vi småpratar om väglaget,
Salem al Fakir och Umeå Open när Hemi börjar flåsa och skaka. Innan närmsta p-ficka har hon nästan gjort sina behov i kombiutrymmet. Resten av färden får vi stanna nu och då för "toalettbesök.
Varje gång jag kastar mig ur bilen med hunden får
Siri en gråtattack: "GAAH, MIN MAMMAAA ÄR BORTAAA!". Runda krokodiltårar nedför äppelkinderna.
Vi kommer fram till slut, men oturen fortsätter med en barnvagn som kräver mekanikerinsats av Siris morfar. Men under en stadstur dagen därpå blir den nyrepade barnvagnen plötsligt trehjulig, och visst är det modernt - men inte speciellt praktiskt när det är meningen att den ska rulla på fyra. En snabb insats av Siris farfar räddar barn- och hundpromenaderna framöver.
Siris farmor servar med mat och omtanke och när jag på kvällen tar med huvudvärk, feber och illamående till Siris mormor för att bli ompysslad snusar hon Siri i håret och säger "Det är konstigt att du har något hår kvar, så gott som det är att lukta på dig".
Men visst har hon håret kvar, förutom den sedvanliga flintranden på bakhuvudet. Med mig är det värre. Håret rasar i drivor och det är svarta strån överallt. Som en matta på huvudkudden, i sambons snowboardboots borta i USA och framför allt i sockerskorpans nyfikna nävar.
Även om det känns att någon fattas när jag turnerar runt bland vänner och familj är jag långt ifrån ensam, jag tänker på det när jag och Siri tråcklar oss in mellan barnvagnar, vinterkängor och babyoveraller. Våra fina, fina vänner som flyttat hem från Stockholm har bjudit in till kvällsmackor och te.
Det är springande barn, skrikande barn och ätande barn. Det är barn som läser sagor för varandra och det är mammor i samtal. Det är tända ljus, en Bamsebok i plast som Siri blir synnerligen förtjust i, hommous och godis huller om buller.
Vardagsgemenskap när den är som bäst.
Jag är inte en person som firar halvårsdagar, men när Siri blev ett halvår tidigare i veckan var det rätt mysigt att gå och tänka på hur det var för sex månader sedan, den där söndagen i mitten av brännhet augusti.
Trots att jag inte fikar på vardagar firar vi med varsin stor kanelbulle och småpratar om den stora dagen. Då jag låg i sängen på förlossningen, småpratade med den blivande pappan, lyssnade på radio, åt glass och var rätt förväntansfull. Och med facit i hand - det hade jag all anledning att vara.
Egentligen är det rätt konstigt att man säger "blivande pappan". Finns det en bebis i magen finns det ju också en mamma och en pappa. Som längtar och älskar. Som känner fjärilsvingar fladdra innanför mjuk maghud.
Lille Dante blev 29 centimeter lång och vägde 560 gram.
Han tog aldrig sitt första andetag
Men visst är författaren Marcus Birro pappa till Dante, visst är det sin son han begravde. Trots att han var just en blivande pappa.
Så jobbar vi med nyheter