Bleka svenskar i Spanienland
Vi har bott i lägenheten en gång tidigare och känner oss nästan som hemma. Det inhägnade området där vi bor är vansinnigt mysigt, en lugn och skön oas som kontrast till det annars så högljudda strandlivet.
Har finns poolen där grabbarna busar och simmar omkring, här finns också den lilla restaurangen som ägs av ett gäng finnar. Sålunda blandas mängder av olika språk, svenska, finska, spanska, franska, danska, engelska och tyska.
Det här är lillgrabbens fjärde utlandsresa (varav den andra till Torremolinos). Men eftersom han inte kommer ihåg någon av de övriga tre så blir detta i praktiken hans första. Han förundras över att han faktiskt varit här tidigare.
"Fast då åkte du vagn uppför den här backen till lägenheten, nu kan du ju gå själv", säger jag.
"Vaa, men jag minns inte mamma ...", säger han bekymrat och är livrädd för att han även ska glömma den har upplevelsen.
"Men det gör du inte, nu är du ju en storkille ...", menar vi.
Då andas han ut, för "Spaninnen" är något han vill berätta om för polarna hemma på gatan. Vilket ställe!
Vi tar grabbarna till den lokala hårsalongen för att snygga till dem för en billig penning (90 kronor per barn). Tjejen som ska klippa dem suckar uttråkat och har bara två frågor (på knagglig engelska): Ska det var kort? Är det ok att hon använder maskinen? Vi nickar som svar, hon greppar rakmaskinen och hyvlar av storkillens hår med blixtens hastighet. Det går snabbt, det är oengagerat, men blir vansinnigt snyggt och välklippt. Säga vad man vill om spanska frisörer, men klippa hår kan dom, utan "dalt". Lillkillen får samma behandling och en kvart senare är vi ute på gatan igen. Klart och betalt!
Maken (som lyckats glömma både deodoranten och rakprylarna hemma) checkar in hos barberaren och får huden i ansiktet rakat silkeslen för en hundring. Då trimmas också näshåren och ögonbrynen fixas till. Sedan kommer han ut som en ny man, wow!
Själv kämpar jag på med min solbränna (mina tornedalska ådror gör att jag nästan aldrig blir brun; mest bara röd) och bredvid de brunbrända hunkarna på stranden liknar kroppen mest en blek/röd massa. Men i badrumsspegeln i lägenheten på kvällen ser det ok ut, faktiskt! Visst går det väl att bli lite brun i alla fall, typ rödbrun ...
Lillgrabben (som nog är blekast i hela Spanien) pressar också tålmodigt och vi har inte hjärta att tala om att (eftersom han är insmord med faktor 50) han nog inte har den minsta lilla chans att bli brunbränd. Storgrabben blir dock i vanlig ordning brun som en pepparkaka, nej, det finns ingen rättvisa har i världen! Suck!
Längs strandpromenaden finns mängder med väskor, skor och kläder att fynda. I gränderna ovanför mängder av restauranger (de flesta med hutlösa priser). Vi hittar dock tillbaka till vår favoritrestaurang Hong Kong som serverar jättegod kinamat till helt okej priser. Sitter praktiskt taget mitt på gatan och njuter av en festmåltid, samtidigt som alla som går förbi kikar ner i vara tallrikar för att se vad vi äter (jo, spanjorerna gör så har vi lärt oss och bryr oss därför inte så mycket om det).
Spanjorerna är inte riktigt som vi. Här ligger snyggaste strandhunken och pressar på en solbädd bredvid sin gamla rynkiga mormor och hjälper henne sedan att rätta till solhatten. Här verkar familjerna överhuvudtaget umgås mer över generationsgränserna och sitter i stora grupper på stranden och framför allt "pratar, pratar och pratar". Snabbt och intensivt.
Vi känner oss som en liten exotisk blek minoritet och till och med lillgrabben tycker att vi "pratar så långsamt" med varandra. Fyra svenskar långt hemifrån men inte med den minsta hemlängtan.
I kväll frotterar vi oss ytterligare med spanjorerna och går på klassiskt spansk sommarfest!
Så jobbar vi med nyheter