Blandband - en salig blandning av olika musikstilar

Evenemang: Blandband (första kvällen av två)Plats: Nolia city konferens, PiteåLängd: Sex timmarPublik: Cirka 140 inbetalande.EKONSERT

Piteå2006-05-02 00:00
Vispop och punk. Förbönsrum och disco vägg i vägg. Blandband är en ytterligheternas festival. Dessutom ett lovvärt initiativ med tanke på att Face Front inte har blivit av. Frågan är vad som får den stora publiken att utebli denna lördagskväll. Fint väder och ett uppdämt behov av att vistas utomhus? Någon slags halvkristen stämpel på arrangemanget som gör att en del potentiella besökare fegar ur? Jag vet inte. Hur som helst håller utbudet en rätt bra nivå.



Malmösonen Jonathan Johansson tillhör de aha-upplevelser som jag får från en scen ett par gånger per år. Jag överraskas positivt av både låtkvalite, arrangemang och det fina musikantskap han delar med polarna i kompgruppen Hjältar. Jag kan höra kopplingar till både Alf (det bitvis gällskånska sånguttrycket), Tomas Andersson Wij (som gör sig påmind i "Tio pojkar tio namn") och möjligen band som Whiskeytown och mindre kända Dolorean. För varje låt som presenteras blir önskan om ett genombrott för denne talang allt starkare. Debuten "Ok ge mig timmarna" släpptes ifjol och i augusti kommer en ny platta. Kolla in.



Soul/gospelmannen Samuel Ljungblahd från Umeå drar kvällens största och mest entusiastiska publik. Uppbackad av pianist, slagverkare och två körgossar levererar han ett energiskt soulmättat set där energi och sångteknik imponerar mer än själva låtarna. Inledningsvis har han kurs med publiken i konsten att ge spontana ovationer, vilket känns rätt onödigt. Han regerar den här kvällen från första ton och möjligen räddar han den från total publikmässig katastrof.



Rapinslag finns det också. Duon Holy Eyes från Holland gör sitt bästa för att hålla igång publiken. Det låter dock ganska ordinärt om än här finns åtminstone en låt med riktig hitpotential.

Kollegan Listener, eller Dan Smith som han egentligen heter, är en mer originell upplevelse. Han kommer från Arkansas och uppträder av någon anledning med, typ, Home shopping network på storbildsskärm i bakgrunden. Medan han pockar på uppmärksamhet med tunga rockbakgrunder till sina hetsiga anföranden visar lyckade människor upp stekkärl där extra fett inte behövs för ett lyckat resultat. Distraherande eller fräckt? Möjligen bådadera. Jag har svårt att få sammanhang i texterna, men Smith lyckas bra med att sno strofer från både Beatles och Phil Collins och som scenfigur är han definitivt någonting utöver det vanliga.



Mellan programpunkterna på den stora scenen händer hela tiden någonting inne i cafeet. Jesus-punkarna i gruppen Wonderland har flera riktigt schysta kompositioner på repertoaren. Stilen ligger inte långt från Millencolin och annan modern melodiösfläskig refrängrock. Sångaren/basisten Mattias Ehnberg och hans mannar jobbar hårt och fysiskt och de klatchiga punkrockstänkarna avlöser varandra. Synd bara på den klena uppslutningen. (Nu är jag där igen.) Kan tänka mig att det är svårt att känna sig taggad fullt ut när synintrycket från scenen är live-repetition snarare än skarpt läge.



Samma klena uppslutning drabbar Karin Åberg, låtsnickrare och artist bosatt på orten, som dock lyckas jobba sig in i konserten. Efter en något trevande inledning tar det sig och hon visar upp fina alster som "I need my friends" (anspråkslös men snygg) och lugna "Winter child" i klassisk vispoptradition.



Namnet Martina Lundberg ska också läggas på minnet. Luleåtjejen avslutar Blandbands lördagskväll med egna låtar. Jazzig pop med ett stänk av country, heter det enligt programmets beskrivning. Den täta stämsången (hon backas upp av två polare) är klockren och det här låter riktigt bra. Hon har god stilkänsla och det vilar en touch av gammal hederlig folksångerska över hennes röst. Har BD Pop fått upp ögonen för den här uppenbara talangen?



Sammantaget är det ett helt okej program festivalen erbjuder (gäller även söndagskvällen) med ett par härliga överraskningar.

Får bara hoppas att den uteblivna publiksuccen inte får arrangörerna att ge upp, men visst är det läge för en ordentlig utvärdering. Ett generöst antal lokala band är alltid en bra grundplåt om man vill ha besökare. Och kanske är höst eller tidig vår en bättre tidpunkt.

Arrangörerna ska dock ha en eloge för att de lyckats skänka någon slags personlig stämning till den annars sterila och trista foajen. Att man dessutom krympt respektive scenområde och skapat ett mysrum (med spel och andra kringaktiviteter) som både tillintetgör eventuella ljudkrig och skapar trivsel tyder på bra koll.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om