Blåbärsfläckar och en hel del tårar

Mia Eriksson, kvinnan som levt en stor del av sitt liv på flykt för att komma undan en våldsam man, har gett ut en fjärde bok om sitt öde. Senaste "Emma, Mias dotter" handlar om livet efter att familjen fått asyl i USA. Hur Emma, när hon upptäcker hur hennes barndom sett ut, tar avstånd från sin mamma och går ner sig i missbruk samtidigt som Mia drabbas av cancer.
Även om jag börjar vara mättad på detta levnadsöde kan jag inte låta bli att tänka: Är det inte nog nu? Snälla, låt dem vila.
För ett tag sedan var Mia Eriksson på nyhetsmorgon och pratade om sitt liv och om boken. När programledarna tackade för att hon kommit svarade hon: "Tack för att ni lyssnade!".
De orden lever kvar i mig, i gråtnerven. Tack för att ni lyssnade.
En bloggerska jag brukar ströläsa har just fått besked om att hennes 1,5-åriga dotter lider av leukemi. Och romanen jag har vid sängen, "En sorts kärlek", är inte bättre den.

Få gånger har jag mått dåligt över något Sirirelaterat. Den första mådåligt-händelsen inträffade under en lämning på förskolan i vintras. Då var hon fortfarande en ny liten flicka på infarten. När jag cyklade iväg sträckte hon armarna efter mig och sprang för att hinna ifatt. Naturligtvis halkade hon på en isfläck och smällde i bakhuvudet så det tjongade om det. Jag vände om, lyfte upp och tröstade, torkade tårar och ledset snor. Lämnade över henne till finaste fröken J och cyklade på nytt därifrån. Som hon grät, lillflickan min. Ledsenhysteriskt åk-inte-ifrån-mig.
I huvudet hörde jag hennes skrik hela vägen till jobbet. Det var med en klump i magen jag tog mig genom arbetstimmarna. Naturligtvis hade hon en betydligt bättre dag än jag.

Den andra mådåligt-händelsen inträffade förra helgen. På söndagen planterade vi höst i krukor i trädgården. Redan då hade jag ont i hjärtat, eftersom hunden fått en allergisk reaktion av insektsbett från vår blåbärsplockningstur. Med pingisbollsstora svullnader, igenmurat öga och sprängsvullen nos låg hon och vilade.
Jag planterade och Siri hängde på mig. Jag klippte ner växter och Siri gnällde på mig. Jag räfsade undan vissna blommor och Siri drog i mig.
Sedan eskalerade allt och plötsligt fann jag mig själv ryta "Jag orkar inte mer! Tyst!". Sedan skurade jag blåbärsfläckigt golv med tårar som skurmedel. Under tiden stod min dotter stilla på kökspallen, gnällfri för första gången på hela helgen, och åt blåbär efter blåbär efter blåbär.
Rätt spaka återförenades vi i soffan till Madicken på tv.
På kvällen när jag la ner henne i spjälsängen började hon gråta. Och som hon grät, hjärtinnerligt förtvivlad. Ropade efter pappa. Så jag sjöng, höll handen och smekte dyblöt kind. Men hon lugnade inte ner sig. Tog upp henne i dubbelsängen. Hon kröp nära och blev genast lugn, men när jag en stund senare skulle gå blev hon lika förtvivlad igen.
Jag tog upp henne i famnen och vaggade henne. Då somnade hon på en gång. Lillnäsan alldeles gråtsvullen.
Resten av kvällen kände jag mig totalt värdelös.
Eller som Siri själv skulle ha sagt "Umma mamma!".