Blå toner i dur på Mattssons solodebut

DEBUT. En indiepophjälte solodebuterar. Sju år efter Popsicles splittring kommer Andreas Mattssons första skiva i eget namn, fylld med patenterad Mattsson-pop i ett tillbakalutat utförande.- Det är sorgliga låtar i dur, konstaterar upphovsmannen.

Piteå2006-03-02 00:00
Han är utbildad arkitekt, så när som på ett examensarbete. Men istället skulle det bli poplåtar på hans ritbord. Det är mer hanterbart, som han uttrycker det. Att Pitesonen gjort avtryck i svenskt musikliv står utom allt tvivel. Främst genom Popsicle, som blev den svenska indiepopens flaggskepp i början av 90-talet.

- Det var rätt tid, rätt plats och bra musik, säger frontfiguren om framgångarna.

Andreas Mattsson menar att man aldrig ska säga aldrig, men just nu känns Popsicle som ett helt avslutat kapitel. Återföreningskonserten på Cirkus härom året blev precis så lyckad som bandet drömt om.

Saknar du bandbiten idag?

- Nej, det är inte så farligt. De var ju min familj då. Nu har jag en riktig familj, men det var helt suveränt under de där åren.

Har ett drömjobb

När Popsicle lade ner 1999 inledde Andreas Mattsson ett samarbete med Niclas Frisk. Det så kallade Sweet Chariots-teamet har skrivit låtar åt bland andra Carola och Brolle Jr.

- Det är mitt drömjobb. Jag tror inte att jag skulle överleva som artist, rent ekonomiskt. Det skulle bli väldigt instängt att bara jobba åt sig själv. Så jag tycker att det är perfekt. Man lär sig grejer. Det roliga är ju att göra det man inte gjort förr.

Men för stunden är det den pinfärska solodebuten som gäller. Andreas Mattsson har "tänkt på skivan" i sex år.

Att solodebuten kommer först vid 38 års ålder förklarar han med att han haft annan musik att göra och att det tagit lång tid innan han blivit nöjd med plattan.

- Det känns bra att det gjorde det. Det har gått sakta men säkert. Drygt en låt per år har det blivit.

- Man försöker ju göra någonting som man inte har hemma i skivhyllan. Och någonting lugnt och behagligt.

Låter som vuxenpoäng på det där

- Ja, det är väl så där. Jag tycker inte att Franz Ferdinand säger mig någonting. Det har kanske med min ålder att göra.

Sorgligt i dur

Att få skriva åt sig själv har varit en ventil när han känt sig frustrerad. När det var dags att gå in i studion ville han tillåta sig att bli hemmablind och inte bry sig om någon annan.
Andreas Mattsson spelar alla instrument och visst hörs det tydligt att han satt sin signatur på denna lugna samling låtar.

- Det är bra om det känns så. Det blir så när jag skriver låtar. Jag har den här melodivärlden, eller vad man ska kalla det.

Hur får man dur-låtar att låta så blått?

- Jag vet inte (skratt). Det kan man nog inte förklara. Det gäller väl att välja rätt toner till
ackorden. Jag retar mig ibland på det när jag läser i skivrecensioner att "det är moll", trots att jag vet att man skriver om en dur-låt. Folk tror att bara för att någonting låter sorgligt så går det i moll.

"The lawlessness of the ruling classes" ges ut av independent-bolaget Hybris. Skivtiteln har han burit på en tid.

- Jag tänkte väl att "det där är en bra titel". Jag ville att någonting jag gjorde skulle heta så.

Men det är ett ställningstagande?

- Det är det väl, men det är inte så kontroversiellt tror jag. Det tycker väl alla, att de som styr är skurkar på många sätt.

Som att äta smör

Nu väntar solospelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Han backas upp av bandet Tape som vanligtvis ägnar sig åt instrumentalmusik och som han själv gillar väldigt mycket. Längre fram blir det någon form av utlandslansering för Vanessa and the O’s (bandet han har med bland andra Smashing Pumpkins-gitarristen James Iha), samt låtskrivande till nästa Peter Jöback-platta.

Att promotionjobbet snart är över för den här gången känns som en slags lättnad.

- Det är ganska obehagligt att prata om sig själv hela dagarna. Det känns som att äta smör. Äckligt och gott, men ...

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om