"Björnen skall med pälsen få återbörda vad han tagit"

Lars Fjellström, Arjeplog, ansågs som en duktig björnjägare, som varit med om att nedlägga ett stort antal björnar. I en tidningsnotis från 1894 berättas att Fjellström några år tidigare kommit en retad björn inpå livet. Björnen reste sig på bakbenen för att anfalla. Fjellström hade inget annat än en slö yxa till försvarsvapen. Han började med yxan bearbeta sin motståndare i bringan. Först träffade Lars Fjellström nallen i ena ögat så att den blev enögd. Björnen tog till flykten, men blev påföljande dag dödad.
Samme Fjellström var under hösten 1894 med om en häftig björnjakt tillsammans med kamrater från Båtsjaur och Laisvall. Tre mil väster om Båtsjaur påträffades spår av fyra björnar, vars spår följdes i tre mil. Björnarna blev dock oroade och sökte sig nya gömställen tre mil längre upp i fjällen, men påträffades senare av jägarna. Först sköts en stor hona och en ungbjörn varefter de två andra stacks med spjut i idet. Ungarna beräknades vara 2,5 år gamla.
Glömde patronerna
Året därpå berättas i tidningen Norrbottens-Posten om en annan äventyrlig björnjakt i Arjeplog, där två personer var inblandade. De hade med båt åkt från Adolfström till några slåtterängar vid Laisälven. De hade gevär med sig, då älgjakten var inne. Under slåtterarbetet fick de syn på en kraftig björn, sysselsatt med att äta bär. En av personerna sköt ett skott som träffade björnen, vilken sedan retad rusade mot jägarna. Den som skjutit skulle kasta in ytterligare en patron i bössan men fann till sin fasa att han glömt dem på annan plats, där de först planerat att skjuta från.
Det fanns ingen annan råd för honom än att springa tillbaka. Den andre jägaren följde exemplet utan att ens ge sig tid att avlossa sitt skott. Björnen gjord ett kort uppehåll i sitt utfall för att undersöka den plats varifrån jägarna flytt. Under tiden hade jägarna funnit de glömda patronerna och sköt därefter på nytt mot björnen, som dock fortfarande och svårt skadskjuten höll sig på benen. Ammunitionen tog slut. En av jägarna stannade kvar på platsen och höll utkik, medan den andre skyndade ner till båten för att hämta mer ammunition för att ge björnen nådaskottet.
Björnen var en stor hona, som slaktades och styckades. När jägarna sedan skulle bära ner det sista köttpartiet till båten fann de två mindre björnar, tydligen honans två årsgamla ungar. Jägarna hade dock tidigare burit bössorna till båten. De unga björnarna kunde därmed försvinna ur de handfallna jägarnas åsyn.
Samma jakt finns även skildrad i ett senare nummer av tidningen. Där kan utläsas att björnskytten tydligen var från Gautosjö. Enligt honom var huden 2,5 meter i längd och drygt en meter i bredd. Jakten var något annorlunda skildrad. Bland annat sköt även kamraten, men bommade med den enda patron han hade. Där uppgavs också att de sett ungarna före skottlossningen.
Dränkte björnen
1897 berättas en gammal historia om Sikforsgubbens björnjakt,.Han skulle ha dränkt en björn i Alterälven genom att stoppa ner den i en vak. En förklaringssägen till namnet Björnstenen i älven.
Anders Fjellman från Arjeplog sköt i juni 1900 en stor björnhona. Redan första skottet träffade dödligt, men björnen kom likaväl i fullt språng mot skytten men hindrades av jägarens hundar som tog emot varefter han kunde ge baneskottet. Det berättas också att samme person med en skidstav anfallit sju vargar och dödat tre av dem.
Samma år var två personer i strid med en björn. De fick se en björn simmande över en sjö. De hade inga andra vapen än en liten yxa och en påk av björk. Dessutom var båten som de rodde så liten att de inte kunde komma åt att slå björnen annat än sittande.
Hugg i sidan
Björnen som försökte komma i land var fullkomligt uttröttad och en av personer gav sig iväg efter björnen och gav denne ett hugg i sidan med yxan så att den blev kvarsittande. Björnen fick nu fart och sprang undan och kunde sedan inte återfinnas. I närheten av Vargiså vid Pite älv anföll vid ett tillfälle en jägares hund en större slagbjörn. Björnen visade sig ha fromt sinnelag. Jägaren sköt ett skott som träffade björnens bakdel. Djuret gick till anfall, men jägaren lyckades undkomma.
Några dagar senare påträffade samme person en något mindre björn, vilken reagerade mot hunden varför jägaren inte vågade skjuta. Jägmästare Elfstrand spanade efter björnarna Han hittade ett ställe där den större björnen legat "på brott", men kunde inte anträffa djuret. Den andra björnen återfanns vid Granberget, där jägmästaren sommaren innan skjutit två björnungar. En medföljande kronojägare stack in sitt spjut i idet varvid björnen kom utfarande och sedan sköts av Elfstrand. Honan angavs vara svartbrun och vägde 110 kilo. Vid ungefär samma tidpunkt meddelades att en björn uppehållit sig i närheten av Altervattnet. Samma björn hade även varit synlig i trakten av Bergträsk. Det noterades att de som var bosatta i Altervattnet skulle söka reda på björnen "och låta honom med pälsen återbörda vad han från dem tagit."
1882 dödades i Sverige 35 björnar och av dem 15 i Norrbotten. Under 1820-talet sköts i genomsnitt 124 björnar årligen i landet, på 1860-talet 102 och under 1870-talet var avskjutningen i genomsnitt 56 per år.