Både mamman och pappan var mycket unga när barnet kom till. Och som så många andra tonårsföräldrar kom de så småningom att separera, varvid den unga kvinnan ensam tog hand om barnet och ynglingen, som hade svårare att ikläda sig pappa-rollen, "försvann" ur deras liv.
Mamman träffade en ny man, bildade familj med honom och så småningom ansökte han om att få adoptera barnet.
Slåss för barnet
Luleå tingsrätt sa i en dom för ett år sedan nej till detta. Inte för att mannen på något sätt ansågs olämplig, tvärtom var domstolen på det klara med att han i praktiken fungerat som barnets far i stort sett hela tiden, men med barnets bästa för ögonen fann man det ändå fel att tillåta adoption.
Detta då en adoption skulle innebära att barnet fråntogs möjligheten till kontakt med den biologiska pappan, som i sin tur förlorade den juridiska rätten till sitt barn.
Och det är det pappan nu slåss för.
Hovrätten ändrade nämligen tingsrättens dom och sa ja till en adoption, trots att makarna vid det laget separerat och bodde på olika adresser.
Fråntas sin släkt
Pappan vänder sig nu till Högsta domstolen och ber om en så kallad prejudikatdispens, att domstolen ska pröva ärendet då det råder behov av prejudicerande domar i adoptionsärenden, där barnperspektivet slås fast.
Mannen skriver att han efter en något trasslig ungdomstid nu lever ett helt vanligt liv med familj och heltidsjobb och att han önskar bygga upp relationen till barnet. Han påpekar att adoptionen fråntar barnet inte bara sin biologiska pappa, utan även farmor och farfar och övrig släkt på pappans sida.