Bildskärvor från en sjuksäng

All vardag rinner som tjockt blod genom fingrarna och droppar ut på den slitna korkmattan, alla måsten stångar sig ut genom glas och betong, musklerna badar i endorfin under de hårda fingrarna, händerna och jag vet inte om jag sovit en stund, men det känns som ett uppvaknande.
Någon spelar "Learning to fly" på radion och jag hör Tom Pettys mjuka röst sjunga "coming down is the hardest thing".
Lite så känns det. Det svenska herrlandslaget i fotboll har landat och jag vill inte hävda att det var en kraschlandning, men nog kändes det.
Det lilla hopp som fanns försvann på Parken i lördags. Det blir inget VM i Sydafrika. En epok är över. En epok som borde ha varit över redan efter VM i Tyskland 2006.

Nu ses många svarta skuggor sänka sig över landslaget och visst finns det anledning att tveka. Kön med blivande stjärnor är inte direkt lång.
Men det gamla måste sopas ut och förutom Lagerbäck slutar flera spelare som hängt kvar lite för länge. Det är Larsson och Nilsson och Andersson som kliver av och kanske en Svensson som i så fall kan kröna sin långa landslagskarriär med det snygga 4-1-målet mot Albanien.
Med rätt förbundskapten, men för guds skull inte Svennis, och unga spelare som lyfter ett par snäpp finns det ingen anledning att misströsta. Än!

Senare blir jag sjuk. Illamåendet sköljer tsunamivågor genom kroppen och det känns som om allt torkar ihop. Nej, det är inte svininfluensan, men magplågorna tar andan ur mig. Varvar sömn med lättlästa böcker och tedrickande.
Jag är ingen temänniska till skillnad från Caroline Krook, biskopen, som säger sig vara passionerad tedrickare. Så passionerad att hon skämtsamt brukar kalla sig för te-olog.
Den lättlästa boken handlar om rockaren Lemmy, som knappast är känd för sitt tedrickande.
Motörheads förgrundsfigur, Lemmy Kilminster, har döpt sin biografi till "White line fever". En tämligen talande titel.
Han målar upp en bild av en bekymmerslös gamäng som ser livet från den ljusa sidan och med burdus humor lotsar han läsarna genom sin musikaliska bana kantad av floder av sprit, drivor av droger och ett ändlöst knullande.
Lemmy borde väl vara död med tanke på skörlevnaden, men vid 64 års ålder musicerar han lika hårt och skoningslöst som förr. Skitig speedad rock på så hög volym som möjligt.
Men, det är en ganska tråkig biografi.

Borde kanske läsa något av Nobelpristagaren i litteratur, Hertha Müller. Jag har aldrig läst henne och jag måste erkänna att jag hörde talas om henne först någon dag innan pristagaren meddelades.
Hertha Müller, säkert bra och den litterära världen nickade nådigt gillande. Själv hade jag hoppats på Tomas Tranströmer eller, än hellre, Bob Dylan. Men det kommer knappast att hända.

En dokumentär om Afghanistan får mig att tvivla än mer på närvaron av svensk militär i landet. Det känns inte riktigt som det här är ett krig som går att vinna.
Att pashtunerna som bekämpar ockupanterna inte tänker ge sig är uppenbart och då hjälper det inte att väst demoniserar dem till ondskefulla terrorister. De har en klockren anledning att slåss.
Inte ens jänkarna vågar riktigt tro, trots att Barack Obama pumpar in mer vapen och manskap. Att Obama fick fredspriset nu får väl ses som ett utslag av norsk humor. Inte mycket att skratta åt, alltså.