Bikarbonat och gråtkinder
När vi kommer till förskolan utropar hon glatt att hon ska baka bröd.
Hon tycker om att berätta saker, och vi uppmuntrar och lyssnar gärna. Vad gjorde ni då? Hur var det? Kommer du ihåg vad som hände, vill du berätta för pappa?
Och när kvällen kommer bakar vi bröd. River äpple, skivar torkade aprikoser och mäter upp dinkelmjöl och pumpakärnor. Siri smakar av. Allting smakar hon av. Även bikarbonat salivklistras fast på pekfingret och så in i munnen. Vi skivar upp extra aprikoser och Siri smakar lite. Och smakar lite mer.
Tur att enbart familjen ska äta, för speciellt bakterie-
säkert blir det inte.
Hennes pappa slår igång Promoes "Svenne banan" och Siri skakar rumpan så det står härliga till på bakpallen. Svårt bara att få ihop refrängen när man uttalar ordet banan med "b’lan". Men vi känner inga bekymmer utan bakar och skakar vidare.
Nyligen var jag på en kvällsföreläsning som handlade om hur medier skriver om invandring, integration och främlingsfientlighet. När jag klev in i salen var min gamla gymnasielärare, numera radiojournalist, på plats. Efter allmänt kramkalas uppdaterade jag henne på min livsstatus och plötsligt såg jag en stor stämpel komma uppfrån. "Medelålders".
30 år nu. Gift, har barn, hund. Ska bygga ut huset.
Är det jag? Hon som gillar att vifta tårna i gräset, gå på konsert och måla loppismöbler?
I helgen gjorde vi en utflykt till en närbelägen lekpark. Siri gjorde sin första trehjulingscykeltur och vi intog kaffe, juice och b’lan i en träbuss på utflyktsmålet. En hemgång blev akut när ett toalettbesök blev aktuellt för minstingen.
När hon insåg fakta bröt hon ihop på marken.
Någonstans erinrade jag mig att jag läst om att sätta sig bredvid en stund, istället för att på avstånd locka med "Kom nu, så ska vi ... [valfri lockelse]!" Jag sitter på huk och väntar och vips så är vårt vackerlyckliga barn redo att äntra cykeln och påbörja färden hemåt.
Annat som jag tänker på är att inte säga "Det gick bra!" när hon ramlar. Jag vet ju faktiskt inte hur det känns. Ibland kan en liten olycka göra ontont, som när man stöter kärringnerven mot bordet.
Istället frågar jag "Hur gick det?".
Min ambition är att möta henne där hon är. Just nu. På samma sätt låter jag bli att säga "Visst sa jag att du skulle ramla när du klängde så där på pallen?". Istället tröstar jag, pussar gråtkind och hjässa, frågar var hon gjorde illa sig, för att när det blivit bättre prata om samtalet vi hade innan olyckan.
Maken och jag deltar i ett utvecklingssamtal på förskolan. Det bra att återkoppla, fånga upp, lyssna av. Hennes glädjetjut är vida kända och vi får intryck av i båda av världar - med oss och på förskolan - är hon en harmonisk unge med integritet.
Jag är så tacksam. Ändlöst tacksam.
En gång, långt före jag själv blev förälder, hörde jag ett radioprogram.
Det var en förälder till ett barn som fötts med hjärtfel som blev intervjuad.
Som gravid frågar människor "Tror ni det är en kille eller en tjej?" och man svarar "Det spelar ingen roll, bara det är friskt!".
Välmenande, menade föräldern, men barn som föds sjuka är precis lika välkomna. Precis lika älskade.
Deras föräldrar är också ändlöst tacksamma.
"Även om livet är orättvist, fick vi just våra barn."
Så jobbar vi med nyheter