En grå tjock-tv står på och ett glammigt engelskt svensktextat morgonprogram pågår i rutan.
Det är varmt och skönt inne i den ensligt belägna baracken på Holmen i Öjebyn där Leif Johansson bor sedan ett decennium tillbaka.
Sängen utgör enda sittplatsen i bostaden och där sitter Leif.
Det mesta i den lilla enrummaren vittnar om Leifs enorma intresse för att samla saker.
Runt väggarna hänger tavlor och bonader av alla de slag, på olika hyllplan trängs samlardockor med färgglada porslinstomtar och nallar.
Vaser med plasttulpaner och flätade korgar delar utrymme med antikgamla veckotidningar och högt staplade banankartonger fyllda med diversegods.
– Allt är till salu, säger Leif och sveper runt med högerarmen.
– Det är så här jag får ekonomin att gå runt. Jag samlar och säljer. Jag är en handlare som gillar att driva eget, förklarar han.
Leif Christer Roland Johansson, 69, alias Bigfoot, är fullt på det klara med att han är en slags kändis på gatorna i Piteå.
– De flesta vet vem jag är. De känner igen mig för att jag är ute och samlar burkar.
Den passionen startar tidigt varje morgon med uppstigning redan vid 04-tiden. Efter snabbfrukost i baracken kickas mopeden igång på jakt efter dumpade pantburkar.
– Det finns burkar överallt. Jag avslöjar inga ställen. Men det flyter in så mycket pengar att jag kan äta ute varje dag. Oftast på Sunes eller Träffpunkten i Öjebyn eller på restaurangen i Rosvik.
Favoritmålet är parisare med allt på. Och Coca-cola i dricksmuggen.
Den pensionerade ännu aktive egenföretagaren i burk- och skrotsamlingsbranchen härrör själv ursprungligen från värmländska Kil norr om Karlstad.
– Jag växte upp och gick lågstadiet i Kil. Och under högstadietiden åkte jag skolbuss till Karlstad, minns Leif.
Vad han kommer ihåg var han en hejare på att spela fotboll. En duktig back. Hemmaplan låg i Karlstad. Vad laget hette har han förträngt. Än idag uppskattar han fotboll.
– Ibland kollar jag Piteås dam- och herrmatcher. Dom är duktiga. Under matcherna passar jag också på att samla burkar, berättar han.
Som 18-åring kom Leif första gången till Piteå. Mera av en tillfällighet. Orten kändes bra även om han emellanåt hunnit bo på en handfull andra platser.
– I Piteå har jag fått utveckla mitt skrotsamlande och blivit en riktig burkkörare, säger han och skrattar högt.
– Jag är också känd som strumpkungen, köper upp stora partilager med strumpor som jag sedan kursar åt olika håll. Det är lätt att sälja. Ger bra med pengar, säger han och plockar fram en plastkasse fylld med vita tubsockar. Fynd! Det finns fler kassar med svarta och alternativa kulörter. Kanonpriser!
Själv bär Leif sockar modell större. Det är inte för inte som han kallas Bigfoot. Namnet förpliktigar, kängorna han bär har skonummer 53 och alla hans skor är specialbeställda över internet. Kommunen har hjälpt honom att beställa. Leif saknar egen dator. Men han har betalat själv. I garderoben finns fyra 53:or samlade.
– Det är polisen som gett mig namnet Bigfoot. Jag jobbar under dem ibland med hittegods och det händer att jag fått hittolön, säger han lite lätt hemlighetsfullt.
– Jag har bra kontakt med polisen. Tack vare dem är jag helt drogfri sedan 70-talet. På den tiden drack jag för mycket. De tog min moped på släp och sa att jag skulle få tillbaka den först om jag slutade dricka. Då gjorde jag det, berättar han.
Leif Johansson är pappa till tre vuxna barn, två flickor och en pojke bosatta i Boden, Byske och Lycksele.
– Vi håller kontakten. Jag har dessutom fyra barnbarn. Jag är väldigt förtjust i barn, förklarar han.
Leifs gamla mamma finns kvar i livet. Hon fyller snart 88 år och är bosatt utanför Sundsvall där även en femton år yngre bror bor med familj. Pappan gick bort 2007.
– Jag lever ensam i dag men har en hushållerska som kommer förbi och hjälper mig då och då med lite av varje. Det räcker väl. Men hon bor på ett annat ställe.
Leif har också ett ”annat ställe” att bo på utöver baracken på Holmen. Det är hela överplanet i ett stort hus i Rosvik där han hyr plats och bor emellanåt.
– Förmodligen kommer jag att flytta dit permanent framöver och öppna affärsrörelse.
PT bjuds tillfälle att besöka det alternativa högkvarteret för att mötas av ett, om möjligt, än mera sprängfyllt samlarlager. Enkelsängen i ett hörn syns knappt bakom alla staplade fynd.
Den 10 november fyller Leif Johansson 70 år. Då blir det någon typ av firande.
– Jag har inte riktigt bestämt programmet. Kanske går vi ut och äter, jag och hushållerskan. Kanske inte parisare utan något annat, säger han.
– Men jag känner mig inte som 70. Nej, man är samma person som man alltid varit och jag har ju inga direkta ålderskrämpor att tala om.
Något speciellt som du önskar?
– Jag har ju aldrig varit utomlands och ibland har jag tänkt att komma mig iväg. I så fall vill jag till Holland. Varför vet jag inte, men det vore roligt. Hittills har jag aldrig varit längre än till Kiruna och Tornedalen. Jag gillar att resa.
Kan du finansiera en utlandsresa med burk- och strumppengar?
– Jodå, jag har ju också mopeder till salu. Jag äger fjorton mopeder, tolv av dem är till salu. Allihop går att köra bara man skruvar på dom lite grann. Jag har också en Volvo 745 till salu, fullt körklar. Skriv det så det blir lite fart på affärerna.
Spelar du nån gång på trav eller tips för att vinna pengar?
– Trav ibland. Jag har vunnit nån gång. Inga stora summor. Jag har några favorithästar men vilka avslöjar jag inte.
Andra intressen?
– Jag gillar naturen, att gå långa promenader och hålla utkik efter burkar. Det håller mig i form.
Har du några husdjur?
– Jo, jag har två katter som heter lite olika namn. Det är sådana där utekatter som är inne ibland.
Har du någon förebild, idol?
– Elvis! Han är bra. Jag har ett kassettband och lyssnar på allt med Elvis. Jag sjunger också med, men bara för mig själv. Men jag spelar inga instrument. Det har aldrig blivit av.
Är du humörmänniska?
– Jag tycker själv att jag är juste. Även om jag är ganska stor (1,93 cm) och hörs väl så är jag en hygglig person. De flesta jag träffar är också snälla, säger ”hej” och är trevliga. Jag har inget otalt med någon och Ibland händer det till och med att jag får pantburkar av folk.
Har du några laster?
– Ja, det skulle väl vara snuset då. Det blir en dosa ungefär var tredje dag med lössnus. Det är dyrt med snus men så länge jag kan fortsätta kränga strumpor och samla burkar kan jag unna mig den lasten, säger Leif Johansson och trycker igång en gammal dansbandskassett som tillfälligt alternativ till Elvis smörsång.