Berit, 54, köptes ut efter hjärtinfarkt

ARBETE. En hjärtinfarkt på jobbet. Mer behövde inte Piteå kommun som anledning för att köpa ut vårdbiträdet Berit Andersson. Sex månadslöner kostade uppgörelsen. "Det kändes som en avrättning", säger hon.

Piteå2006-10-26 00:00
Urban Edin
Berit Andersson, 54 år, är en av de närmare 15 kommunanställda som förlorat sitt jobb när stat och kommun valt en annorlunda och hårdare tillämpning av regelverket för långtidssjukskrivna.<br /><br />Hennes berättelse är långt ifrån unik enligt henne själv och fackliga företrädare (se annan artikel).<br /><br />Icke desto mindre är den intressant. Inte minst när det gäller att spegla den kommunala arbetsgivarens sätt att se på anställda som råkar ut för skador eller sjukdom i arbetet.<br /><br /><h3>Värken tilltog</h3>För Berit Andersson inleddes början till slutet av hennes anställning i augusti 2000.<br /><br />- Jag hade haft ont i nacken en tid, men som för de flesta av oss inom omsorgen försöker vi inte känna efter så mycket. Vi går till jobbet ändå, säger hon.<br /><br />Värken tilltog så till den grad att hon tvingades söka läkarhjälp.<br /><br />- Det visade sig att jag hade fått en hjärtinfarkt, förklarar hon.<br /><br />Infarkten var så pass svår att en kranskärlsoperation vidtogs. Därefter några månaders sjukskrivning, men i januari 2001 var Berit Andersson tillbaka på jobbet vid Västerbo.<br /><br /><h3>Enligt regelverket</h3>Återgången skedde enligt det regelverk som finns. Anpassad och i samråd med försäkringskassa, arbetsgivare och fack.<br /><br />En återgång hon minns med blandade känslor.<br /><br />Hjärtinfarkten resulterade i att hon inte kunde räkna med att jobba heltid. Därför började hon om att jobba halvtid.<br /><br />- En morgon fick jag kastat i ansiktet, inför den övriga gruppen av kollegor att mitt tjänstgöringsschema kostade kommunen dyra pengar.<br /><br />- Det var som ett slag i ansiktet. Jag hade inte placerat mig själv på det schemat, säger hon.<br /><br /><h3>Sex månadslöner</h3>Så här i efterhand funderar Berit Andersson om hon gick tillbaka alldeles för snabbt. Om hon skulle ha väntat, om hon skulle ha ansträngt sig hårdare.<br /><br />Många "om" och många frågor. Frågor som hon inte får några svar på.<br /><br />2002 sades Berit Andersson upp från sin tjänst som kommunalt vårdbiträde. Kommunen erbjöd henne sex månadslöner.<br /><br /><h3>"Jag hade inget val"</h3>- Jag hade inget val, säger Berit Andersson och slår ut med händerna.<br /><br />- Det spelade ingen roll vilka förslag jag än kom med. Jag fick inte ens prova något annat. Kommunen sa konsekvent nej till allt.<br /><br />Hon beskriver känslan som fruktansvärd.<br /><br />- Efter nästan 25 år var man plötsligt inget värd. Det fanns knappt någon självkänsla.<br /><br />När hon tänker tillbaka på bemötandet blir hon både arg och ledsen.<br /><br />- När jag satt där med med uppsägningen i handen var det någon som tyckte jag skulle vara glad. Jag hade ju plötsligt sex månadslöner, cirka 60 000 kronor utan att behöva jobba, säger Berit Andersson.<br /><br />Det blev lite till.<br /><br /><h3>Pengagåva</h3>Kommunen har som policy att avtacka anställda som slutar sina jobb efter en längre tid med en penninggåva.<br /><br />För Berit Anderssons del innebar det 1 500 kronor.<br /><br />Så värdesattes hennes 25 år som vårdbiträde.<br /><br />Berit Andersson är i dag till hälften förtidspensionerad. Resten stämplar hon. Sedan 2002 har hon gjort arbetspraktik på ett antal ställen.<br /><br />- Det rör sig om tre, fyra arbetsplatser. Just nu här vid Strömbackaskolans cafeteria, säger hon.<br /><br />Som 54-årig före detta vårdbiträde har hon ändå förhoppningar om att ett liknande jobb dyker upp.<br /><br />- Klart att jag hoppas även om framtiden kunde varit ljusare.<br /><br /><br /><br />
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!