Det var en välkommen krydda i höstmörkret. Fredagen den 12 november 1976 dukade Pitholmsskolan för skoldisco i sporthallen - och många högstadieelever skulle dit.
Redan tidigt på kvällen startade uppladdning med förfester i omgivningarna, däribland i en stor föräldrafri villa i Munksund där tiotalet ungdomar samlats med mellanöl, vin, lite sprit och LP-musik.
Det var också dit han anlände vid 18.30-tiden, Charles Zelmanovits, en finlemmad 15-årig pojke med axellångt hår, tajta jeans, tröja, bruna playboyskor och en skinnjacka med en kvarting Bacardi dold i innerfickan.
- Jag minns så väl det fräna skärp han hade på sig då han kom, berättar Ola Hedlund, 51, kusin, och den som Charles ringde för att få tillträde till festen ett par hundra meter från sitt eget hem.
Inflyttade från Spanien
Charles Zelmanovits hade då bott endast ett halvår i Piteå, i en rödmålad nu riven villa på Munksundsvägen snett mitt emot SCA, med mor, far och en tre år yngre bror.
Pappa Alexander var av spansk börd och mamma Inga, född Hedlund och från Öjebyn, hade träffat sin man ett par decennier tidigare i Göteborg innan paret så småningom bosatte sig i Fuengirola i Spanien.
Men Inga Zelmanovits ville "hem" och våren 1976 blev det av, då hon fått jobb som sjuksköterska på lasarettet medan Alex, som pappan kallades, anställdes som företagsläkare på SCA.
Charles och brorsan Fredrick talade bra svenska och några språkliga problem i skolan eller med kompisar var det aldrig tal om.
Psykisk instabil
Vid samma tidpunkt, hösten 1976, var Sture Bergwall 26 år gammal.
Han hade växt upp i Falun i en stor familj med sex syskon, däribland en tvillingsyster, och redan under tonåren hade Sture visat tecken på psykisk instabilitet.
Under 70-talets första hälft var Bergwall i olika omgångar intagen på både Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och på Säter utanför Borlänge, dömd till sluten psykiatrisk vård bland annat för att ha antastat fyra småpojkar.
Däremot - vilket Sture Bergwall är helt säker på - var han aldrig i Piteå i samband med Zelmanovits försvinnande.
Hemåt i nattmörkret
Det var vid tolvslaget, när fredagen övergick i lördag, som skoldansen i sporthallen blåstes av.
Den inhyrda discjockeyn tonade ner musiken, lamporna släcktes och ungdomarna började traska hemåt i kylan i nattmörkret på gator där snön ännu inte hunnit få fäste.
- Jag, Charles, Anna och Marianne stod och snackade en stund utanför skolan. Till sist beslutade jag mig för att åka hem till Strömnäs eftersom jag hade hockeyträning tidigt på lördagsmorgonen, berättar Ola Hedlund, kusinen.
Charles slog följe med Anna och Marianne längs den långa, smala Järnvägsgatan, parallellt med havsbadsvägen.
- Ja, antingen gick han före eller strax efter oss, men han promenerade i vart fall intill oss, säger Anna, 50, som i dag heter Öberg, och i vars föräldrars hus förfesten ägde rum.
- Såvitt jag minns var Charles på väg hem. Det var aldrig tal om något annat, säger hon.
Vid Järnvägsgatans slut, mot Pitholmsgatans korsning utanför gamla brandstationen, där under ett gatlyse sågs Charles Zelmanovits i livet för sista gången.
- Sedan var han bara borta och just då tänkte vi väl inte mer på det.
Klockan 10.10 på lördagsmorgonen slog föräldrarna larm när sonen inte kommit hem.
Eftersök drogs igång och trappades upp med allt fler poliser, närboenden, skolkamrater, sökhundar. Skallgångskedjor organiserades.
Alla från förfesten och i stort sett alla från skoldansen förhördes om sina iakttagelser.
Men inte minsta spår fanns att uppbringa efter den 170 centimeter långa pojken med cendréfärgat hår.
I takt med uteblivna resultat och vinterns antågande avklingade så småningom sökoperationerna när snöfall och kyla satte naturlig punkt för visuella spaningar. En mängd hypoteser hade då prövats och förkastats.
Genombrottet
Först 17 år senare, i september 1993, kom genombrottet.
I ett otillgängligt skogsparti på Pitholmsheden, tre kilometer fågelvägen från skolan och Zelmanovits hem, fann en jägare ett mossklätt kranium från en människa, 300 meter upp från närmaste farbara skogsväg.
- När jag jämförde kraniet med det gamla fotografiet av Charles förstod jag direkt vem kvarlevorna tillhörde, säger Harry Nyman, 71, pensionerad före detta krimchef vid Piteåpolisen.
Rester av en förmultnad skinnjacka intill fyndplatsen gav också tydliga ledtrådar - men först två månader senare kom den rättsmedicinska bekräftelsen. I det läget fanns inga misstankar om brott och fallet lades till handlingarna.
Notis i DN
Den elfte november 1993 satt Sture Bergwall - som då bytt namn till Thomas Quick - i dagrummet på Säters sjukhus och bläddrade förstrött i en Dagens Nyheter.
- Nertill på en högersida såg jag en notis, väldigt kortfattad, där det stod om påträffade kvarlevor efter en försvunnen pojke i Piteåtrakten.
Quick lade informationen på minnet; pojkens namn och platsen.
- Efter tre månader plockade jag fram historien under ett terapisamtal. Jag berättade att jag hade varit i Piteå 1976 och tagit livet av en ung pojke.
Två dagar senare blev Quick formellt delgiven misstanke om mord.
- Men, jag hade ju inte en susning om vad fallet gällde. Dessutom hade jag aldrig någonsin tidigare varit i Piteå, berättar han för PT.
Pillerberoende
- Det här fallet blev symptomatiskt för alla andra mål som skulle följa. Trots min ovetskap vägleddes jag rätt med ledande frågor, små tecken, underförstådda signaler, märkliga minnesövningar och förtäckt information.
- Jag var sedan länge pillerberoende. Här fick jag i takt med nya påhittade berättelser obegränsat med mediciner, framförallt bensodiazepiner.
- Benso blev min drivkraft. Ju mer tokigheter jag berättade, ju nöjdare blev folket runt omkring mig, överåklagaren Christer
van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, Säters överläkare, psykologer, minnesexperter. Från nu blev jag väldigt betydelsefull. Jag matades med benso, steg i aktning och de runt omkring mig steg i graderna. Allt var helt galet!
- Även om jag själv har ansvar och i dag djupt beklagar allt ont jag förorsakat är det ofattbart att den här rättscirkusen kunde få pågå. Hade jag fått för mig att neka skulle jag aldrig blivit fälld för ett enda brott. Det fanns ju ingen teknisk bevisning, inga vittnen, ingenting.
"Hade noll koll"
Så småningom transporterades Thomas Quick upp till Piteå för att vallas på den påstådda brottsplatsen.
- Tänk, jag hade aldrig besökt Piteå. Ändå fick jag på olika sätt hjälp att hitta fyndplatsen. Visst är det sjukt, säger 62-åringen.
- Redan inne på Säters sjukhusområde testade man "kognitiva förhörsmetoder" inför vallningen. Jag tränades i snarlika skogsmiljöer för att kunna aktivera mina minnesbilder. Inför resan till Piteå visste jag exempelvis att platsen jag skulle peka ut låg 300 meter upp i skogen, från en skogsbilväg intill ett speciellt format dike.
- Vi körde fel några gånger i Piteå. Jag hade noll koll, pekade på chans, men till slut kom vi fram. Jag uppfattade människor i skogen, troligen poliser. Sedan såg jag det speciella diket och intill fanns en väl upptrampad slinga i gräset så det var bara att följa spåren. Resten var teater.
- Jag var dessutom hög som ett hus på lugnande och bensodiazepiner. Självklart såg det bra ut på film när jag morrade, vrålade och bröt samman. Mycket effektfullt.
Bölebyns garveri
- Det är obegripligt att Quick kunde peka ut platsen och ge sådan detaljinformation om han inte hade varit där tidigare, säger förre krimchefen Harry Nyman.
- Men jag satt i en bil direkt bakom under färden ut till Pitholmsheden och hörde inte vad som sades i fordonen framför.
- Vi i Piteå hade fråntagits utredningen. Den sköttes av Kwast, Penttinen och deras följe. Vi servade med fordon, bevakning och avspärrningar. Men självklart utgick vi från att Quick berättade själv utan styrning eller hjälp utifrån, förklarar Nyman.
Thomas Quick minns utredarnas belåtna miner efter vallningen. Till PT säger han:
- Efter processionen sades det att jag behövde avkoppling för att "vila hjärnan". Vi for på studiebesök till ett garveri i Bölebyn där jag fick se mig omkring, som en slags belöning.
- Sedan var vi hela sällskapet till en Paltzeria i Öjebyn. Det kan ha varit stängt för övriga gäster. Vi fick god mat och det var väldigt uppsluppet. Jag har alltid gillat palt, säger Sture Bergwall.
Styckat och skändat
Ett år efter fyndet av Zelmanovits kvarlevor hölls rättegång i Piteå. På plats i det hårt bevakade tingshuset fanns bland annat mamma Inga och broder Fredrick (Charles pappa hade dött 1986).
De närvarande tvingades genomlida ohyggliga berättelser om hur Quick letat och funnit en tonårspojke, strypt, styckat, skändat och begravt honom men även tagit med sig vissa kroppsdelar som souvenirer.
Videofilmen från vallningen visade scener som än i dag framkallar extremt obehag.
Det var en enhällig tingsrätt i Piteå som dömde Thomas Quick skyldig för mord, nästan på dagen 18 år efter försvinnandet.
Inget alternativ
- Utifrån det vi fick presenterat för oss fanns det inget annat alternativ än en fällande dom, säger Richard Brännström, 76, lagman vid huvudförhandlingen.
- Vi hade inte tillgång till några detaljer i förhören utan dömde på vad som anfördes i rättssalen, säger Brännström i dag.
Efter den första fällande morddomen i Piteå fortsatte rättskarusellen snurra i allt snabbare takt.
Thomas Quick presenterade härnäst uppgifter om att han låg bakom det bestialiska dubbelmordet i Appojaure 1984, på holländska paret Marinus och Janni Stegehuls som knivhöggs till döds i tältet i sina egna sovsäckar.
Liksom i Piteå-fallet svarade Quick inledningsvis fel på i stort sett samtliga kända fakta rörande föremål, signalement, tillvägagångssätt.
- Jag hade ju läst om brottet i tidningarna. Detaljerna fick jag gissa mig till, men även här vägleddes jag framåt tills alla pusselbitarna satt på plats.
"Galningens" förtroende
Gällivare tingsrätt dömde Quick skyldig för dubbelmordet. Och vågen av erkännanden fortsatte.
Under 1990-talet hann Quick erkänna ett trettiotal mord som han skulle ha begått i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan 1964 och 1993.
Åtta av morden renderade i fällande domar, i samtliga fall utan teknisk bevisning eller vittnesuppgifter, och med samma förhörs- och utredningsteam.
2001, efter åttonde morddomen, tog Thomas Quick "time out".
- Säters sjukhus fick en ny chefsläkare som satte stopp för min exceptionella konsumtion av bensodiazepiner som pågått under ett helt decennium. Jag var en fullfjädrad narkoman men i takt med min avgiftning tappade jag förmågan att fantisera fram hopdiktade erkännanden.
Därefter följde en sju år lång självvald isolering på rättspsyk som förändrades radikalt när tv-journalisten Hannes Råstam fick access för ett besök, vann "galningens" förtroende och började nysta upp vad man kallat den värsta rättsrötan i svensk kriminalhistoria.
Unikt agerande
I dag har Sture Bergwall fått fem resningsansökningar beviljade, som i steg två utvecklats i lika många friande domar.
Det som återstår att granskas rättsligt är fallet Charles Zelmanovits och dubbelmordet på paret Stegehuls.
Hovrätten i Umeå har bollen. Och vad som är ytterst ovanligt i dessa fall, och möjligen en fingervisning, är att resningsansökningarna skickats in av två åklagare.
- Att åklagare agerar på detta sätt är unikt, konstaterar hovrättsrådet Tom Madell som handlägger Zelmanovits-fallet.
Tidigast vid årsskiftet väntas ett utslag i ärendet.
Räknar med frihet
Vinner resningsansökan gehör i hovrätten skickas målen tillbaka till Piteå respektive Gällivare tingsrätter. Där tar åklagare ställning till att antingen driva en ny rättegång - eller avskriva fallet/fallen.
- Det är ingen tvekan om att jag kommer att frias, säger Sture Bergwall till PT.
- I dag hålls jag inspärrad för att jag begått mord och är farlig för allmänheten. Om jag frias blir jag ju med automatik ofarlig och därmed finns ingen orsak att hålla mig frihetsberövad. Sedan 2001 lever jag ett liv helt fritt från droger och problem överhuvudtaget. Jag räknar med att bli frisläppt under nästa år.
Bergwalls advokat Thomas Olsson är inne på samma linje. I en telefonintervju säger han:
- Han kommer att bli friad från alla morddomar. Efter det bör en opartisk kommission tillsättas för att utreda Bergwalls status, vilket med största sannolikhet kommer resultera i att han skrivs ut, säger Thomas Olsson.
Skadeståndsmål
Frikänns Bergwall fullt ut väntar fortsatta rättsprocesser, bland annat mot Christer van der Kwast, som hann bli riksåklagare innan han gick i pension.
Rikskände advokaten Pelle Svensson står beredd att driva framtida processer, avslöjar han för PT.
- Jag har kontakt med anhöriga som ju lidit exceptionellt och under så lång tid av den här rättscirkusen.
- Kwast och hans gelikar bör ställas till svars för vållande till psykiskt lidande. Det handlar också om stora skadeståndsanspråk. Men jag ligger lågt till alla resningsärenden vunnit laga kraft.
Inga sågmärken
Innan Säter-patienten kom in i bilden hanterades Zelmanovits-fallet som ett regelrätt försvinnande - med en om än olycklig men naturlig död, där 15-åringen i omtöcknat tillstånd förirrat sig ut i skogen.
Känt var också att Charles tidigare hade drabbats av epilepsi.
- Vi rubricerade det inte ens som ett brott när kvarlevorna återfanns. Vi kunde bara konstatera att vi hade hittat en kropp, minns kriminalchefen Harry Nyman.
Totalt återfanns 18 benrester, flera på olika sätt åtgångna av djur. Intill fyndplatsen fanns även en rävlya. Några spår efter sågblad på benen - som skulle styrka Quicks berättelse - fanns inte. Inte heller hade kroppen varit nedgrävd, såsom påståtts.
Pelle Svenssons har länge närt teorin om att Charles gick vilse, somnade och frös ihjäl i skogen.
"Avskyvärd låtsaslek"
Broder Fredrick, 48, är dock fortsatt övertygad om att Charles blev bragd om livet.
- Han dog ingen naturlig död. Däremot har Quick aldrig haft någonting med Charles att göra, säger Fredrick i telefon från sin bostad i Spanien.
Sture Bergwall till sist:
- Det är klart att jag bär en enorm skuld för den avskyvärda låtsasleken som tilläts pågå så länge. Jag var en missbrukare. Drogerna skapade lögnen. Och ju mer lögnen stegrades desto mer dramatiskt ökade drogerna.
- Däremot vill jag dela skulden i lika delar med alla polis- och vårdutredare, och domstolarna, säger han.
- Vad kan jag säga i dag annat än förlåt? Jag beklagar all denna galenskap, det ohyggliga lidandet och att verkliga mördare har kunnat gå fria.
36 år har passerat sedan Charles Johan Stanley Zelmanovits lämnade discodansen för att aldrig mer återvända hem. Kanske tillåts han snart att få fullkomlig frid i den minneslund norr om Stockholm där han vilar tillsammans med fadern Alex och mor Inga, som gick bort 2004.
Fotnot: Den som önskar ytterligare fördjupning i den omskrivna rättscirkusen rekommenderas läsa Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick".