Han är en gudabenådad berättare Bengt Pohjanen och kan konsten att likt en kulspruta leverera den ena anekdoten efter den andra. Små historier som skulle bära var för sig. Men Pohjanen får allt att hänga ihop, till en enda lång och fascinerande berättelse. Och allt är sant, det lovar han högtidligen. Han rör sig med lätthet i tid och rum och inte en enda gång blir det konstlat eller svårt att hänga med.
Men innan han kommer igång med att berätta om den senaste boken, hinner han nämna de två föregående, Smugglarkungens son och Tidens tvång, och något av innehållet i dessa. Han berättar om sin egen födelse, som föregicks av en dramatisk transport på cykel, där en ordentligt överviktig barnmorska skjutsades på en pakethållare av en överförfriskad herre. Hur transporten slutar med en vurpa utanför huset där förlossningen pågår och där barnmorskan slutligen fastnar i en öppning i taket, i ett försök att gömma undan henne. Allt detta får han dock inte veta förrän han i vuxen ålder får historien berättad för sig av en man som såg det hända.
Han förklarar att den bok som nu finns ute i handeln är den tolfte eller trettonde versionen och att han jobbat mycket och länge med innehållet. På försättsbladet ses en ung Bengt Pohjanen i långt hår, stora glasögon och rutig skjorta.
– Jag ser ut som en mexikansk terrorist, men det var så man skulle se ut på den tiden.
Boken tar sin början i februari 1984, när Pohjanen blir väckt mitt i en mardröm av eldposten i cykelskyttebataljonens stabsfält, någonstans i närheten av Muodoslompolo. Han ska till Luleå för att träffa biskopen och ledamöterna i domkapitlet.
– Hur ska denna dagen sluta, tänkte jag när den började med en kula i magen. (I drömmen han väcks ur har han just blivit skjuten)
Dagen kommer att sluta med att han avsäger sig sitt prästerskap. Ett avsägande som görs med stuns och där hustrun Monika Pohjanen tar till kraftord.
– Jag sparkade upp dörren som en annan John Wayne. Jag sade några sanningens ord och bad bland annat biskopen att torka sig i röven med mitt uppsägningsavtal. När vi skulle gå ställde sig biskopen i vägen. Då klev Monika fram, greppade biskopen i skjortbröstet och sade: "Flytta på dig gubbjävel!"
Humorn är befriande i Bengt Pohjanens berättande om många gånger allvarliga ämnen.
Han avslutar med att dela med sig av ett råd hur han fått äktenskapet med Monika att hålla i 54 år.
– Min fru och jag älskar mig.