I Christinasalens källare, i en av logerna, hänger Lina Börlin, 19, Nathalie Blomberg, 18, Natalie Boström Setic, 17 och Signe Öberg, 16. De gör sig redo för sin näst sista föreställning med Piterevyn, en föreställning som de jobbat med de fem senaste veckorna. Sammanlagt har de tio föreställningar tillsammans, och jag frågar hur en sådan kväll kan se ut. Nathalie Blomberg svarar:
– Vi brukar äta middag tillsammans och ta det lugnt. Sedan måste vi stressa med sminket.
– Vi är ganska bra på att prata! Säger Lina.
– När vi sedan är klara måste Nathalie och Lina vänta på sin buss, så då åker vi till Signe i hennes epa och har kvällsfika tillsammans, tilläger Natalie Boström.
Showdagarna är ungefär fem timmar långa, och det är en hel del tid som spenderas åt att göra samma sak varje gång. När jag frågar ifall de någonsin tröttnar på föreställningen blir svaret nej från allihopa.
– Man har ju olika känslor varje gång, vissa kvällar är vi jättepeppade och ibland känner vi oss väldigt trygga och bara har kul på scenen. Det kan också bero på ifall man känner någon i publiken, säger Signe Öberg..
Natalie Boström och Lina har nu jobbat med detta i fem respektive tre år, och förra året värvade de Signe och Nathalie Blomberg som tidigare inte hade varit med. Det märks genast hur roligt detta gäng har tillsammans!
– Vi fungerar väldigt bra tillsammans och för min del har det bara blivit roligare med åren. Det är ju därför jag har fortsatt! säger Natalie Boström.
Glädjen utstrålar de även på scenen. Från årets publik har de fått en hel del positiv respons om sin medverkan. Dansen används i Piterevyns fall inte enbart som ett bakgrundselement, utan den integreras i föreställningen och lyfter slutresultatet.
– Vi dansar väldigt mycket, men på ett “revy-aktigt” sätt. Det blir en hel del teater, vilket är en utmaning då ingen av oss har hållt på med den typen av dans tidigare, säger Signe Öberg.
Alla som någonsin sett PiteRevyn vet att den handlar väldigt mycket om olika saker som hänt i Piteå under det gångna året, och pitemål är en viktig ingrediens. Jag frågar Nathalie Blomberg och Lina som bor i Luleå om detta påverkar hur de ser på föreställningen.
– Det här är ju andra året man är med, så nu har man lärt sig tyda “Siw-språket”. Även om man någon gång stått där och inte förstått någonting är det ändå roligt för de är så pass duktiga på scenen, säger Nathalie.
– Det känner även jag som kommer från Piteå, ibland kan det ta typ tio minuter innan man förstår ett skämt, menar Natalie Boström.
Jag avslutar med att fråga tjejerna vad de tänker göra nu när revytiden börjar lida mot sitt slut, och Nathalie Blomberg är snabb på att svara.
– Jag mår skit, jag är världens känsligaste människa! Jag har redan förberett mig på att jag kommer att sitta i logen på söndag när vi städar, och gråta, och jag vet att kommer att gråta hela vägen hem som jag gjorde förra året.
– Även fast det är tråkigt så blir det på ett sätt skönt att få avsluta detta som man påbörjat, och kunna gå vidare till nästa projekt att repa inför, säger Lina.
– Revyn är en härlig grej, men charmen med den är att det sker så intensivt, avrundar Signe.
I skrivande stund är revytiden över för tjejerna, den sista föreställningen hade de den elfte februari. Vi hoppas såklart att få se dem på scenen igen nästa år, och att det inte blev alldeles för många tårar!