Båthaveri ledde till livslång vänskap

Året är 1960, platsen Björkö utanför Vasa. På de steniga otillgängliga Vallgrunden sitter sjöbevakningsmännen Björkman och Vestergård. Kanske pratar de om krigsslutet, femton ynka år tidigare eller så - vilket är troligare - har de fullt upp med de dagliga rutinerna på skäret. Vid horisonten ser de en liten svensk båt närma sig. Det är familjen Lundmark från Piteå bestående av Lars, hustru Ingrid och mina kusiner Stig och Jan, ännu ej tio år fyllda. Båten smyger in bland stenarna och bevakningsmännen tar naturligtvis emot. Att segla över Kvarken har folk gjort i århundraden, men en hel familj ända från Piteå och enbart för motor? Kontakt uppstår och "Sabrina" blir kvar på Vallgrunden ett par dagar. När en av sjöbevakarna skall åka hem till Björkö by, bär det sig inte bättre än att han stöter mot en sten med propellerhaveri som följd, mycket vanligt i Björköarkipelagen. Lasse erbjuder sig att bogsera hem båten vilket accepteras och en märklig resa bland stenar, ändmoräner och klippblock stora som hus startar. Vasa skärgård är nämligen vacker men ligger till största delen en halv meter under vattenytan. Helmer Vestergård har dock lokalkännedom som få och bogseringen går bra. För att sedan göra en lång historia kort, uppstår personkemi mellan familjerna så Lundmarkarna stannar kvar på Björkö över slåttern och får därmed vänner för livet. Kontakt har sedan upprätthållits fram till för några år sedan då tiden börjat ta ut sin rätt. En trevlig historia, eller hur?

Vad har då det här med vår egen seglats till Björkö att skaffa? Jo, vi träffar under somrarna ofta på seglare från just Vasatrakten och en del av blivit riktigt goda vänner. T.ex. skönsjungande Ralf från, just det - Björkö. På slumpartad väg kom vi i vintras fram till att han var nära släkt men Helmer Vestergård, sjöbevakaren med den trasiga propellern som blev bogserad av min farbror 1960. Världen är bra liten i både tid och rum. Eller; "No är di en liiten pöl vi simmars ront" som Ralf själv utryckte det. På Björkö blir vi väl mottagna och på bryggan möter oss sjöbevakare Vestergård, numera pigg pensionär i 80-årsåldern. Även om vi aldrig träffats förut känns det som ett återseende och vi får snabbt en finlandssvensk redogörelse för familjen Lundmarks förra besök, nästan 50 år tidigare. Sedan blir det sightseeing på ön bland gamla gårdar, nyplöjda ängar och igenvuxna sund. "Där gick vi med din farbrors båt", berättar Helmer och pekar på en frodigt bevuxen fotbollsplan. Landhöjningen gör en centimeter per år här ute och strömmar och slambildning säkert det dubbla. "Och som kuriosa kan jag säga att där avslutade jag min första bil", fyller Ralf i och pekar på en ladugårdsknut, farligt nära vägen. "Bil´n var tri veckor ny och mitt körkort två. Farsan blev in´t nå vidare glad". Hela turen går på sjungande Björködialekt, som har väldigt lite med finskan att göra utan påminner mer om gotländskan och pitemålet. Självklart ser de även till att den helgstängda handelsboden öppnas speciellt för oss så vi kan köpa billig finsk diesel och lite senap.

Efter en trevlig söndag - där bland annat handelsboden öppnades speciellt för oss - kastar vi loss igen och ställer kursen mot Holmögadd på svenska sidan Kvarken. Ön var tidigare militäranläggning och så hemlig att den nästan inte fanns, men har numera öppnats för allmänhet. Vi får väl se om vi kommer iland.

Ohoj.