Barvagnsakrobatik i Marivardag

Vår hund har en bästa vän och hon hälsar på oss i veckan, så jag är ute och går med 78 kilo hund, 14 kilo barnvagn och 9 kilo bebis. Det är en ljuvlig försommardag och häggen vid tegelväggen har slagit ut. Men bromsen på barnvagnen kärvar, så jag stannar och ställer foten på hundarnas koppel. Med ena handen håller jag upp barnvagnen och med andra tar jag lös ett däck och försöker trycka in bromsen med däcket.

En vanlig akrobatisk övning i Marivardag.

En tjej stannar faktiskt och frågar om jag behöver hjälp. Jag svarar att det går fint, men tack ändå. Inser lätt svettig i pannan att vi måste se ut som ett kringresande cirkussällskap.

Senare åker vi till leksaksaffären för att få barnvagnsbromsen fixad. Mekanikern säger att han kan ta en broms från en barnvagn som bara står och byta. Vi får lånevagn och går och äter äppelmuffins och dricker prisbelönt caffe latte medan vi väntar. Siri tränar pincettgreppet på muffinssmulorna.

När vi ska hämta vår kärra berättar mekanikern att han tagit en splitterny broms från en vagn som aldrig blev avhämtad och satt på vår. Anledningen till att vagnen aldrig blev hämtad: barnet omkom.

Läser Marcus Birros bok "Svarta vykort", som handlar om sorgen när hans två barn föddes för tidigt och dog. "Jag är en far utan barn", skriver han.

Jag nästangråter och en ny känsla bubblar upp. Tanken på ett syskon till Siri, inte nu, men sen, om det går.

Jag är av åsikten att barn skaffar man inte, barn har man turen att få (till låns). Jag har också alltid tänkt att det måste vara värre att vara ofrivilligt barnlös än att inte kunna få ett syskon till ett barn man redan har. Så tycker jag fortfarande. Men med orden i "Svarta vykort" jäser en lätt skavande känsla.

Den kommer också över mig en kväll när jag ligger och ammar. Dottern har haft en period då hon hårdgymnastiserat samtidigt som hon ätit. En fot upp, en hand ner. Förenade i en graciös pose. Men nu när amningstillfällena inskränker sig kvälls- och nattmål tar hon tillvara på guldstunderna genom att ligga alldelesalldeles stilla med lillkroppen. Jag ligger stilla jag med, för att läsa är omöjligt för Siris koncentration.

Just då är tanken helt egoistisk. Tänk att inte få vara med om det här igen, med en till bebis. Jag känner faktiskt ett stråk av … oro … kanske - även om jag egentligen är den rikaste i världen.

Annars handlar det om att jag vill ge Siri ett syskon. En förtrogen. En som finns kvar när vi inte längre gör det.

Huden blir tunn och en sorts räddosäkerhet kommer över mig. Tänk att inte kunna ge Siri ett syskon. Att inte få bära och älska ett barn till.

Samtidigt är det sunt. Att inte ta för givet att det bara är att "skaffa".

Mellan mig och min syster skiljer det sex år och periodvis har vi levt våra liv i samma lägenhet men samtidigt i parallella universum. Men som vuxna är hon verkligen min allrakäraste syster och dessutom Siris allrabästaste moster. Hon kommer med små presenter och viktigast av allt - hon kommer med sig själv, bara för att busa eller kramas en stund.

Eller för att rädda mig från min lilla hjälpreda/stjälpreda när jag flyttstädar lägenheten vi huserat i på sistone.

Det är systerkärlek när den är som bäst.

Jag stannar upp med skurtrasan och ser dem tillsammans i soffan. Ett busigt ögonkast. En tandlös kyss mot mosterkind.