Väninnorna Inger Sjöström och Vivianne Rudholm växte upp tillsammans i ett av Piteås barnrikehus."Det finns många minnen från barndomen som är bevarade", säger Inger Sjöström.
Den första maj 1947 flyttade Inger Sjöström in i mellersta gulmålade huset i en tvåa på bottenplan tillsammans med sin mamma Ann-Marie och sin storasyster och lillebror. Då var husen på Djupviksgatan 25, 27 och 29 nybyggda. Huset där de bodde kallas än idag för Ann-Maries hus fast det är länge sedan hon bodde där.
– Mamma blev ensamstående med tre minderåriga barn och hon blev den första hyresgästen som flyttade in. Jag var tre år, min lillebror var två år och min storasyster fyra. De som skulle bo i barnrikehus var ensamstående mödrar med fler än två barn. Det har tidigare funnits barnrikehus både i Munksund och i Öjebyn men de är rivna sedan länge, berättar hon.
Inger Sjöström, 77 år, minns att hon som barn fick gå in till stan för att betala hyran.
Att tillvaron blev bättre för många barnfamiljer i de så kallade Per Albin-husen var det ingen tvekan om.
–De familjer som tidigare hade trängt ihop sig i en dragig vindsvåning fick flytta in i värmen. Barnsjukdomar som scharlakansfeber och röda hund minskade när man fick tillgång till badkar och kunde tvätta sig ordentligt. Då fanns det inte vacciner som det gör idag, säger Vivianne Rudholm.
Trean på Djupviksgatan har varit Vivianne Rudholms familjs hem i 70 år. Hit flyttade hon tillsammans med sex syskon och sin mamma efter att hennes pappa hade dött. Idag bor en annan familj där.
På andra våningen fick hennes mor en lägenhet 1957.
– Pappa som jobbade på Lövholmen hade en tjänstebostad, men när han dog fick vi inte bo kvar. Mamma var då nybliven änka med sju barn. Hon hade tur och vi fick tre rum och kök snett ovanför Ingers familj. Paret som bott där innan hade inga hemmavarande barn och var tvungna att flytta. När barnen var utflugna fick man inte lov att bo kvar, så var reglerna, säger hon.
Vivianne Rudholm har kvar en pärm fylld pappper. Det är information om lägenhetsskötsel som hennes mamma sparat genom åren.
Efter sin mammas bortgång 2004 övertog Vivianne lägenheten och hon flyttade därifrån 2016.
– I 70 år har trean varit familjens hem. När jag tog över ville alla barnbarn fortsätta att hälsa på i mormors lägenhet, säger hon.
Inger Sjöström och Vivianne Rudholm tror att det är miljön kring Djupviksgatan som många Piteåbor är rädda om och vill bevara.
De minns sin barndom som trygg och lycklig. Som mest var det 19 barn i deras hus. Djupviksgatan tog slut efter det tredje barnrikehuset. Där LF Arena står idag var det kor som betade på ängarna.
– Vi såg Djupviken och då fanns inte Kvarngatan och Museigatan. Vi var femtiotalet barn allt som allt. De äldre hittade på lekar som kurragömma och tjuv och polis. Lekkamrater fanns alltid och vi fick lätt ihop ett fotbollslag. De flesta av oss var i samma ålder och vi gick i skolan tillsammans. När vi blev lite äldre lärde vi pojkarna att dansa nere i pannrummet. Oj! Vad mycket roligt vi hade med små medel, säger Inger Sjöström.
"Jag minns hur mammorna turades om att städa i trapphuset. De skurade och det var alltid rent och snyggt" säger Inger Sjöström.
Städning av trapphusen turades kvinnorna om att sköta om. De skurade och höll rent,
– Gu' nåde om man levde om i trapphusen, det var stränga regler på det. Man har blivit uppfostrad med herrans tukt och förmaning. Alla mammor såg till varandras barn och sa till om man gjorde fel. Man brydde sig om varandra och det fanns stor värme och gemenskap.
"Nog var det många gånger tufft för min mamma. Men om inte barnrikehusen hade funnits hade vi haft väldigt små möjligheter, säger Vivianne Rudholm,78 år.
Vivianne som nu bor på centrumrådet och Inger som bor på Prästgårdsgatan har följt debatten om husen både i tidningen och på sociala media. Det är inget lätt beslut.
– Man har ju sett det som har lagts ut på Facebook och jag har läst insändare. Man har förståelse för de som bor där, för det är en speciell miljö kring Djupviksgatan som borde bevaras. Samtidigt kan jag också förstå Pitebo, att de vill bygga nytt för det är ett fint läge och man kanske kan få ut 35 lägenheter istället för 12, säger båda om husen som de fortfarande håller kära.
Husen värmdes till en början upp med vedeldning, senare sattes oljepanna in. "Vi hade en vaktmästare som eldade och han handskottade även snö framför husen", minns Inger Sjöström.