- Det var inte hunger efter föda utan den degradering det innebar att ha en far som drogs längre och längre ned i dryckenskap. Vilket i sin tur innebar att vi barn blev förnedrade och generade och som vi dolde för omvärlden, berättar hon.
Lindgren pekar därvid på sin fars totala brist på ansvarskänsla.
Plågad hustru
Under en längre tid fick modern, småskollärare till yrket, bära i stort hela försörjningsbördan för sig, make och barnen. En älskad mor och plågad hustru.Lydia Lindgren har vid ett tillfälle berättat att fadern var ute hos folk i Piteå och dess omgivningar för att sy kostymer, klippa och sy deras byxor, västar och kavajer.
- Skicklig skräddare blev han aldrig, kommenterade hon fadern.
Hon omtalar vidare att fadern fann stor glädje i att spela fiol.
- Det var en stor smärta veta att han efter ett par timmar ville vara drucken, vilket sedan gick ut över alla barnen.
Frätande uppgörelse
Det är en frätande uppgörelse på äldre dagar som operasångerskan från Piteå gör med fadern och även med den nya kvinna han gifte sig med. Första hustrun avled 1894 och efter bara åtta månader som änkeman gifte han om sig. Såväl fadern som styvmodern förföll in i alkoholismenLydia Lindgren var omkring åtta år när modern dog i Storfors, där hon då undervisade.
När doktorn från Piteå anlände, berusad, dödförklarade han henne. I sitt berusade tillstånd kunde han inte ange om det var hjärtslag eller hjärnblödning.
- Han var så berusad att det var bäst att inte besvära honom med en mer exakt förklaring, berättar Lydia Lindgren.
Plågade barn
Efter den stora chocken med moderns död började en oändlighet av svåra upplevelser för Lydia Lindgren med en far och sedan en styvmor som under inflytande av starka drycker var dag och natt plågade barnaskaran.- Styvmor virkade hela dagarna långa spetsar av alla sorter som jag, tillsammans med färgade blomsterkorgar, skickades ut för att sälja i Piteås alla byar. Lydde jag inte henne drog hon mig i håret och slog mig med sin måttstock. Styvmor drogs med en benskada som blev värre och värre. Hon var ingen hjälp i hushållet. Till slut kunde hon inte gå och vi barn befalldes då att komma fram till henne så att hon fick tukta oss.
Första gången Lydia Lindgren rymde från hemmet till Luleå, var hon inte mer än 11 år. Då gick hon till fots till Luleå för att hälsa på sin broder Ernst, som tidigare gett sig av från hemmet. Hon fick övernatta på vägen utan att de som tog emot henne frågade varifrån hon kom eller vart hon var på väg.
Debut hos Frälsningsarmen
Genom en Luleåkvinnas försorg hamnade Lydia i Gällivare och fick där lättare jobb. Där drabbades hon av difteri och fick för första gången vistas på sjukhus i ett par veckors tid. I Gällivare kom hon i kontakt med Frälsningsarmens verksamhet och fick göra sin första större offentliga sångdebut, inte fyllda 14 år.- Vi har en andra Kristna Nilsson. Vilken röst, var orden som fälldes om henne, efter sångframträdandet.
När hon sedan återvände till Piteå och till det vilda hemmet började Lydia Lindgren smida planer för sin andra rymning till Stockholm. Hon hade sedan tidigare haft kontakt med en köksansvarig kvinna ombord på båten Norra Sverige, som tagit henne till sitt hjärta och som lovat hjälpa henne på den vidare färden.
När Lydia Lindgren i lönndom år 1899 äntrade båten från kajen i Piteå skulle hon, som hon själv berättar, för gott slippa höra ungdomar i Piteå ropa efter henne: tattarunge, rännstensunge och zigenarbrud. Sista gången Lydia Lindgren sedan besökte Piteå var år 1905.