Det är IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som färdigställt utredningen som till att börja med (under åren 2011–2013) gjordes av socialstyrelsen. Slutrapporten kan kort sammanfattas med att vården är bra på vård, kvinnojourerna på att stötta misshandlade kvinnor och socialtjänsten är bra på det de gör, men det brister i kommikationerna dem mellan. Rätt ofta, faktiskt. Och barnen, som maktlösa tvingats bevittna våldet mot mamma – som kanske utförts av pappa – glöms ibland helt och hållet.
Samverkan är ordet, eller snarare brist på samverkan.
Särskilt utsatta
Barnen, som har traumatiska upplevelser i bagaget och som kanske själva utsatts för våld, riskerar att ramla mellan stolarna exempelvis då en misshandlad kvinna uppsöker vården på eget initiativ utan att larma polis. Vårdens främsta uppgift är ju att rädda liv, att behandla skador och lindra smärta, samt att dokumentera skadorna för en eventuellt kommande rättegång. Men finns det barn i familjen, kanske tillfälligt "inhyrda" hos en vän eller släkting, är det inte självklart att de uppmärksammas.
Andra särskilt utsatta grupper av misshandlade kvinnor är de funktionshindrade, de missbrukande och de äldre. Det faktum att de är funktionshindrade/äldre/missbrukande tenderar att komma först och göra att själva misshandeln förminskas. När det gäller kvinnor i missbruksmiljö, som väldigt ofta utsätts för våld och övergrepp, finns till och med en slags fördomsfull inställning om att "de får skylla sig själva", att de själva försatt sig i situationen, vilket på inget vis egentligen har med saken att göra, menar IVO i sin rapport.
Stora skillnader
IVO konstaterar att det finna stora skillnader i hur man arbeter med att stötta våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. 60 kommuner, 90 vård- och omsorgsverksamheter och 30 kvinnojourer har granskats i studien. I Norrbotten har Arvidsjaur, Boden och Jokkmokks kommuner, kvinnojouren i Boden och akutmottagningen i Gällivare tillsammans med vårdcentralen Forsen varit med.
De slutsatser som redovisas i rapporten pekar inte ut någon enskild kommun eller vårdinrättning utan de slutsatser och förslag på åtgärder som ges är allmänt hållna.
När det gäller kommunerna, handlar det till exempel om att följa upp insatser som gjorts – gick det bra, behövs mer/annat stöd? – att bli bättre på att upptäcka våld, att uppmärksamma och stödja barnen och att samarbeta med polis, kvinnojour och berörda vårdenheter. När det gäller hälso- och sjukvården sköter den mestadels sitt uppdrag bra, men skulle behöva sprida kunskap/utbilda i frågan så att barnens situation uppmärksammas och rutiner finns för anmälan till socialtjänsten, samverkan med polis och så vidare.
Paradox
Om de granskade kvinnojourerna sägs det att de tar ett stort ansvar, har lång erfarenhet och gedigen kompentens, de gör kort sagt exakt vad de ska – och de gör det bra. Den enda invändning IVO har, gäller när kvinnojouren utför socialtjänst på uppdrag av kommunen och då omfattas av socialtjänstlagen. Då brister det i dokumentation, kvalitetssäkring och rutiner för exempelvis Lex Sarah-anmälan om fel/missförhållanden i verksamheten.
En paradox kan tyckas, då själva grunden för kvinnojourens arbete är att den inte är någon myndighet, att den som söker hjälp kan och ska få vara anonym och att inga journaler förs.