Ballader, ballader, ballader

POPBALLADER. Sibel Redzep var en sympatisk bekantskap i "Idol 2005". Skivdebuten har varit på gång en längre tid och jag hade hoppats på en mainstreampopplatta med en spännande twist från den nu 20-åriga debutanten. Finallåten "That is where I’ll go" från Melodifestivalen är i och för sig riktigt bra, men det är verkligen den linjen man gått in för på "The diving Belle". Till min förskräckelse är tio av tolv låtar ballader eller åtminstone balladbetonade. Inte direkt dåliga, men mängden blir nästan outhärdlig. För varje nytt sprött intro känner jag att det blir komiskt.

I "Walking away" parkerar hon mitt emellan Celine Dion och vår egen Meja. Poplåten i fråga är inte så märkvärdig, men det är i den andan hela plattan borde ligga. Här rör hon sig ledigt och rösten glittrar vackrare än i alla högpitchade ballader tillsammans.

"The diving Belle" går förmodligen upp i topp på försäljningslistan nästa vecka, men i mina ögon är det här en besvikelse och en felsatsning.

Dock. All respekt för den fina sången. Sibel imponerar flera gånger i både kontroll och variation. (Lyssna på "Any day now".) Det är den stora behållningen på "The diving Belle".

Ballader, ballader, ballader

SIBEL The diving Belle (Warner) ++