Babysim med 70-talskänsla

Det är på ett fika med yogamammorna jag får reda på att konkurrensen till babysimkursen är hård. Stenhård. Ett visst datum utannonseras kursstart i lokaltidningen och det är även startskottet för anmälan. Många köar på plats före badhuset öppnar och ringer samtidigt från sina mobiltelefoner för att kunna anmäla sig.

Jag sträcker mig till att ställa väckaren och kliva upp för att ringa. Och ringa. Och ringa. Efter 44 telefonsamtal med upptagetton i örat är jag framme. Inne. I en värld av badblöjor, gemensam dusch och det beryktade dyket.

I tisdags var det kursstart. I ett virrvarr av mammor, pappor, mormödrar och glada, trötta och nyfikna bebisar byter vi om. Alla tillsammans för att det ska bli lättare att ta hand om barnen.

Så med 70-talsfeeling och bilder från filmen "Tillsammans" på näthinnan sätter vi våra bleka kroppar på en träbänk och väntar på fröken.

Efter genomgången är det dags att ta av Siri hennes Tiger-handduk med hål för ansiktet och ta på badblöjan. En stilla bön att hon inte ska bajsa, för kommer det ut i vattnet måste bassängen stängas för resten av dagen.

Siri Simmare spärrar upp ögonen och med knallröda kinder gallskriker hon av förtjusning när vi sjunger och hon får hoppa upp och ner i vattnet.

Det finns ett stort kulturutbud för bebisar, speciellt i storstäderna. Salsa, gympa, yoga, bio konstvisningar och teater. Förklaringarna till varför man ska utföra aktiviteterna är uppfinningsrika. Som babysimmare kan man hävda att barnet tränar balans, att den motoriska utvecklingen stimuleras och att barnet får respekt för vatten.

För mig räcker det att konstatera att jag ibland längtar till ett liv utanför lägenheten. Då är det toppen att vi föräldrar kan komma iväg på evenemang utan att behöva be om ursäkt för att vi har barnen med oss.

Att dottern dessutom kurar ihop sig och sover i tre timmar efteråt är motivation nog för att ta sig iväg och göra något nytt.

När vi ska äta middag kan vi fortfarande höra små snarkningar om vi ställer oss i sovrumsdörren och lyssnar. Vi tänder ljus och jag ska sätta på musik till vår stillsamma vuxenmiddag. Istället för Norah Jones nya ljuder "Krokodilen i bilen" ur högtalarna. På väg tillbaka till bordet trampar jag på en bitring.

Vi är verkligen en del av föräldrakollektivet.

Sakta, sakta börjar mor och dotter också leva stunder utan varandra. Siri har tillbringat några nätter i spjälsängen och trots att det bara är dryga metern mellan våra huvudkuddar känns det. Annorlunda. Tomt. Konstigt.

Jag tänker att jag ska njuta och bre ut mig, men istället snurrar jag utan att hitta någon bekväm ställning. När hon ligger under mitt täckte lyssnar jag aldrig medvetet på hennes grymtningar och andetag, men nu ligger jag och vänjer mig vid alla ljud.

Några träningspass och frisörbesök har genomförts utan Siri när jag åker iväg på after work med två vänner. Jag känner mig verkligen föräldraledig till vardags, men när jag sitter där och sippar på min öl och äter små munsbitar av vällagad mat förstår jag hur mycket jag föräldraarbetar hela tiden. Hämtar upp den rosa strutsen som trillat på golvet, flyttar undan ett glas som hamnat inom räckhåll, tar henne i knäet när hon inte orkar sitta i barnmatstolen längre.

Att tomma armar kan vara så skönt hade jag ingen aning om. Att det sedan är vidunderligt att komma hem och få dem fulla av glad skrotunge, det visste jag redan.